Onsdag förmiddag i juli – och något i mig landar

Solen har hittat hit. Den skiner in genom fönstret, träffar köksbordet där kaffekoppen står och svalnar långsamt. Jag sitter still. Läser några kapitel ur Prästungen av Göran Tunström. Dricker mer kaffe. Och känner hur den här dagen liksom vilar i sig själv. Inget som pockar, inget som drar. Bara tid. Semester. Och ett välkommet lugn.

Det är njutningsfullt att inte ha något planerat. Att låta dagen vara som den är, utan att tvinga den att bli något. Det är nu det börjar, tänker jag. Den riktiga semestern. Fram tills nu har allt varit uppstyrt – resor, tider att passa, firanden, möten. Fint på sitt sätt, men också intensivt. Nu finns plats för något annat. Något mjukare.

Jag kämpar fortfarande lite med jetlagen. Kroppen har inte riktigt förstått vilken tidszon den tillhör. Men det får vara så. Det lägger sig. Som det mesta.

Under förmiddagen har jag också hunnit bläddra bland bilder från vår USA-resa. Så många minnen fångade i stilla rutor. Men jag tänker också på alla de där ögonblicken som aldrig blev fotade. De som kom och gick utan ett enda klick. De små samtalen, dofterna, tystnaderna. Och så de där historierna som ännu inte berättats. Kanske aldrig kommer berättas. Men som lever kvar i mig ändå.

Jag fastnar särskilt vid bilderna från Oregon. De där dagarna längs kusten. Hur vi körde väg 101, andades in den salta luften, lät oss svepas med av de storslagna landskapen. Dimma som rullade in över klipporna. Vågorna som slog med en kraft jag inte riktigt var beredd på. Det var vackert. Vilt. Nästan lite för mycket – men på ett sätt som gjorde gott. Ett landskap som både rörde om och gav ro.

Just nu är det Prästungen som ligger uppslagen framför mig. Jag läser långsamt, nästan andäktigt. Göran Tunström skriver med en ton som känns som en viskning rakt in i hjärtat. Barndom, tro, sorg och längtan – allt får plats i hans språk. Det är varmt men aldrig sentimentalt. Det är som om han berättar direkt för mig, och jag lyssnar.

Och här sitter jag nu. Med kaffet, med Tunström, med sommaren som äntligen börjat andas långsamt. Något i mig landar.