Onsdag morgon - efter en tisdag som stannade kvar.
- för 2 dagar sedan
- 1 min läsning
Det finns dagar som inte gör så mycket väsen av sig när de pågår,
men som dröjer sig kvar efteråt.
Gårdagen var en sådan.
Jag signerade böcker.
Skrev namn. Några ord. Ibland ett datum.
Lämnade över *Sista vykortet från Manhattan* till människor som inte längre bara är ”läsare”,
utan ansikten, röster, berättelser.
Det är speciellt det mötet.
När någon säger:
”Jag har läst dem allihop.”
När någon annan berättar var de läste, när de läste, varför de läste.
Som om mina ord fått ett eget liv någon annanstans –
på ett köksbord, i en fåtölj, på ett nattduksbord.
Det gör mig ödmjuk.
Och uppriktigt glad.
De exemplar kag fick hem inför boksläppet tog slut fort. Redan första dagen. Så igår kom en ny låda hem. Ännu fler böcker som väntar på att få byta händer.
Att få skriva en personlig hälsning, räcka över en bok och säga tack –
det är kanske den mest påtagliga påminnelsen om varför jag skriver.
Inte för siffror. Inte för synlighet.
Utan för mötet. För mellanrummet som uppstår när någon annan kliver in i texten.
Nu är det onsdag.
Morgonen är stillsam.
Kaffet varmt.
Och känslan från gårdagen finns kvar, som ett mjukt efterljud.
Det är sådana dagar man bär med sig.