Ordens makt och vårt ansvar för dem
- Kalle Levin
- 16 mars
- 2 min läsning
Jag sitter i soffan med en kopp kaffe i handen, Tv:n står på, och där är hon – Maria Ressa, nobelpristagerskan, intervjuad av Jenny Alversjö. Det är något med hennes närvaro som får mig att stanna upp. Hon har den där kombinationen av skärpa och värme, den där glimten i ögat som bara någon som vet vad det innebär att stå emot stormar kan ha.
Hon pratar om demokrati. Om hoten mot den. Om hur sanningen har blivit en handelsvara och hur vi har hamnat i en värld där fakta är ifrågasatta, där lögner sprids snabbare än någonsin. Hon säger att tre av 4 personer av världens befolkning lever under auktoritära regimer. Jag lutar mig bakåt. Låter orden sjunka in. Det är svindlande.
Hon beskriver hur sociala medier används som vapen. Hur lögner matas in i algoritmer som sedan förstärker dem, skickar dem vidare till precis rätt ögon, precis rätt öron. Hur propaganda paketeras som underhållning och sanning som något subjektivt. Och plötsligt känns det där kaffet i min hand lite svalare.
Jag har alltid fascinerats av ordens makt. Hur de kan bygga upp eller rasera. Skapa förståelse eller splittra. Det är samma kraft som finns i böcker, i journalistik, i berättelser. Men vad händer när någon medvetet använder den för att förvränga? När sanningen inte längre har ett egenvärde?
Maria Ressa pratar om sitt arbete. Hur hon och hennes team på Rappler ständigt kämpar mot hot, smutskastning, lögner. Hon har själv anklagats, fängslats, dragits inför rätta. Allt för att hon vägrar sluta berätta sanningen. Jag ser på henne och tänker att det där är mod på riktigt. Inte det högljudda, skrikiga modet, utan det stillsamma, orubbliga. Det som håller fast vid principer när allt annat rasar.
Jag slår av TV:n och blir sittande en stund. Tankarna snurrar. Det Maria säger är inget nytt, men sättet hon säger det på, sättet hon vägrar ge upp, gör att det känns annorlunda. Det får mig att fundera på mitt egna skrivande. På ordens ansvar. På vad jag väljer att berätta och varför.
Demokrati är inget vi kan ta för givet. Sanning är inget vi kan luta oss tillbaka och hoppas ska segra av sig själv. Kanske är det just därför vi behöver människor som Maria Ressa. Och kanske, på vårt eget sätt, behöver vi alla vara lite mer som henne.
