Oregon

Vi hade förväntningar. att det här skulle vara tänkt mer än som en passage, en övergång, något mellan allt det andra, men det var en chansning..

Men ibland är det just där – i skarven mellan förväntningar – som det verkligt vackra kliver fram.

I morse lämnade vi Salem bakom oss. En stad som kändes ruffig, lite kantstött, som om den inte riktigt brydde sig om vad vi tyckte. Det gjorde inte så mycket. Vi hade siktet inställt på kusten – och där började allt förändras.

Snart var vi ute på Oregon Coast Highway, och jag måste säga: det här är nog den vackraste väg jag kört. En slingrande, filmisk sträcka där havet plötsligt öppnar sig nedanför branta klippor, där skogen möter hav i en evig dragkamp, och där dimman sveper in över tallarna med ett nästan andligt skimmer.

Körningen kräver fokus – det händer mycket längs vägen, inte minst oväntade rörelser vid vägkanterna – och ibland får man nästan påminna sig om att andas. Men varje gång vi kommer upp över en höjd och havet visar sig på nytt, är det som att få en liten glimt av något större än oss själva.

Och så dessa kustsamhällen. Depoe Bay. Lincoln City. Newport. De ligger där som små pärlor längs kanten. Inget tillrättalagt. Inget plastigt. Bara ärliga små samhällen där folk fiskar, säljer glass i små träkiosker och stannar till för att titta på vågorna. Det luktar salt, tång och nybakat bröd. Och överallt – den där lågmälda vänligheten som jag ofta upplever längs landsvägarna i USA.

Vi stannade till i Newport. En stad som på pappret kanske inte är mycket att skriva hem om – men där kajerna vibrerar av liv och doften från havet blandar sig med grillad fisk från närmsta uteservering. Här känns det som man andas djupare. Går långsammare. Ser mer.

Oregon har klivit rakt in i hjärtat.

Med sin vildhet, sin lågmälda charm och en kust som inte liknar något annat vi sett. Och vi har bara börjat färden söderut.