Partisan

Det är sent.

Eller tidigt.

En sådan där timme då världen inte kräver någonting av en, men heller inte erbjuder några svar.

Jag lyssnar på The Partisan igen.

Inte för första gången. Men på ett annat sätt.

Det är ingen låt man sätter på för att höja stämningen. Den vill inte bli använd.

Den kräver att man sitter kvar.

“When they poured across the border

I was cautioned to surrender”

Redan där vet man.

Det här är inte en berättelse om hjältar.

Det är en berättelse om människor som inte hade något val – och som ändå valde.

Leonard Cohens röst är låg, nästan återhållen. Som om han inte vill störa orden. Som om varje stavelse måste få väga exakt det den gör. Inget mer. Inget mindre.

Låten handlar om motstånd.

Men inte det där stora, högljudda.

Utan det långsamma. Ensamma. Det som pågår när ingen tittar.

Jag tror att det är därför jag lyssnar på den just nu.

Vi lever i en tid där allt ska gå fort. Där åsikter mäts i tempo, inte i tyngd. Där tystnad ofta misstolkas som passivitet. Men The Partisan påminner mig om något annat: att motstånd ibland är att inte fly. Att stanna kvar i sin hållning. I sitt ansvar. I sitt sätt att vara människa.

Det är lätt att tänka att låten hör hemma i historieböckerna. Andra världskriget. Den franska motståndsrörelsen. En annan tid. Andra hot.

Men så enkelt är det inte.

“I have changed my name so often

I’ve lost my wife and children”

Det finns rader som inte behöver förklaras.

De bara landar.

Och jag tänker: vi byter också namn hela tiden nu. Roller. Versioner av oss själva. Anpassar oss. Tappar bort något längs vägen. Inte alltid av tvång – men av trötthet. Av rädsla att hamna utanför. Av viljan att passa in i en värld som rör sig snabbare än vår egen inre kompass.

Motstånd i dag ser annorlunda ut.

Det kan vara att stå kvar i ett yrke när det blåser.

Att fortsätta skriva när det känns som att allt redan är sagt.

Att inte bli cynisk.

Att välja närvaro i en tid som premierar avstånd.

Det som slår mig varje gång är hur låten slutar.

Inte med seger.

Inte med triumf.

Utan med löftet om att fortsätta.

Och kanske är det just där den träffar mig nu.

Inte i det stora.

Utan i det vardagliga modet.

I att göra det man vet är rätt – även när ingen applåderar.

I att hålla fast vid sitt språk, sitt tempo, sin riktning.

Jag stänger inte av låten direkt när den är slut.

Låter tystnaden komma efteråt.

Den är också en del av musiken.