En ny tid tar sin början

Jag är ledig.

Jag har det bra.

En ny tid tar sin början.

Och det är Pingst – den där helgen som många inte riktigt har koll på längre. Men den finns där ändå. Med sin stilla påminnelse om att Gud inte bara vakar över oss, utan bor mitt ibland oss. Kanske till och med inom oss.

När jag var barn var det något annat.

Man var långledig från skolan. Pappa var hemma en extra dag. Det kändes lite högtidligt, även om jag inte förstod varför. Ofta var det varmt. Soligt. Försommar på riktigt. Och även om jag inte visste vad den Helige Ande var, så visste jag att det hade med "andedräkt" och "andas" att göra. Att Anden på något sätt fanns överallt.

Det är hänryckningens tid – det sa Esaias Tegnér, och det säger jag också.

I kväll tänker jag läsa Nattvardsbarnen igen.

Dikten om Pingst och hänryckning, om en vit kyrka som står i morgonens sken och om maj med rosor i hatten.

Den där dikten som liksom aldrig lämnar en, hur många år som än går.

Det är märkligt vad man minns.

De flesta saker faller i glömska, men just de där raderna, bilderna, dofterna – de finns kvar. Som ingraverade i något djupare.

Jag blir sällan politisk, men jag säger det igen:

Att ta bort annandag Pingst som helgdag var fel.

Att ställa den mot nationaldagen – en högtid mot en annan – var och är ett underligt sätt att tänka.

Vi kan vara ett arbetande folk, absolut. Men vi behöver också våra stilla dagar. Våra andhämtningsrum. Våra rum för eftertanke.

Nu står jag här. På tröskeln till något nytt.

Med entusiasm. Med förväntan. Med en aning exaltation.

Och kanske, kanske – med lite hänryckning också.