Pisa visar inte bara en svensk skolkris - utan ett Europa som håller på att tappa koncentrationen

I dag har jag tagit del av resultaten från den senaste PISA-undersökningen . Det är ingen upplyftande läsning.

Svenska 15-åringars resultat i läsförståelse och matematik är de lägsta som hittills har uppmätts i PISA. I läsförståelse har Sverige tappat 21 poäng sedan 2022 och i matematik 18 poäng. Nästan var tredje svensk 15-åring når inte den grundläggande nivån i läsförståelse. I matematik är det ännu fler.

Det är siffror som borde få oss att stanna upp.

Men det kanske mest tankeväckande är att detta inte längre kan beskrivas som enbart ett svenskt misslyckande. Samma utveckling syns i de övriga nordiska länderna och i stora delar av Europa. Resultaten sjunker i en majoritet av OECD-länderna. OECD genomsnitt är nu det lägsta som någonsin uppmätts i läsning, matematik och naturvetenskap. Mellan 2015 och 2025 har OECD-ländernas genomsnitt sjunkit med 28 poäng i läsning och 22 poäng i matematik. OECD beskriver utvecklingen som bred och långvarig.

Det betyder inte att vi i Sverige kan luta oss tillbaka och säga att alla andra också har problem. Tvärtom. Men det betyder att vi måste våga ställa en större fråga.

Vad är det som har hänt med våra samhällen?

För det är svårt att tro att lärare plötsligt har blivit sämre i nästan hela Europa. Det är lika svårt att tro att kursplanerna i land efter land samtidigt har blivit så mycket sämre. När resultaten faller över nationsgränserna måste vi också titta utanför klassrummet.

Vi måste tala om ett samhälle där allt fler har svårt att hålla kvar uppmärksamheten. Där både barn och vuxna vänjer sig vid korta klipp, snabba byten och omedelbar belöning. Där en text som tar tio minuter att läsa kan kännas lång och där tystnad nästan har blivit något som måste fyllas.

Vi måste tala om barn som har tillgång till mer information än någon tidigare generation, men som inte alltid får tillräckligt med tid att bearbeta den. De kan hitta ett svar på några sekunder, men får allt svårare att avgöra om svaret är rimligt. De kan fråga en AI-tjänst, men saknar ibland de kunskaper som krävs för att bedöma det svar de får.

Det är vår tids märkliga paradox: vi har aldrig haft lättare att få fram information, men vi riskerar att förlora förmågan att verkligen förstå den.

PISA-resultaten är därför inte bara ett betyg på skolan. De är också ett kvitto på den värld som eleverna växer upp i.

Samtidigt får vi inte göra misstaget att skylla allt på mobiltelefonerna, pandemin eller artificiell intelligens. Skolverket understryker att ingen enskild faktor kan förklara nedgången. Problemen är för stora och har pågått för länge för att ha en enda förklaring.

Men vi behöver erkänna att skolan inte längre kan organiseras som om elevernas koncentration, läsvanor och uthållighet ser ut som de gjorde för tjugo år sedan.

Den svenska skolan måste först och främst återerövra tiden och uppmärksamheten.

Elever behöver få läsa längre texter utan att samtidigt hoppa mellan flikar, meddelanden och andra intryck. De behöver skriva själva, formulera egna tankar och stanna kvar i en uppgift även när den inte ger omedelbar belöning. De måste få träna på sådant som är svårt, ibland tråkigt och som kräver upprepning.

Vi har under lång tid pratat mycket om motivation. Det är viktigt. Men skolan kan inte bygga på tanken att eleven alltid först måste känna lust för att kunna arbeta. En del av skolans uppgift är att hjälpa barn och ungdomar att upptäcka att motivation också kan komma efter ansträngningen. Att det som först kändes svårt kan bli intressant när man börjar förstå.

Vi måste dessutom ge grundkunskaperna en starkare ställning. Att läsa, skriva och räkna är inte ett ämnesområde bland andra. Det är själva förutsättningen för nästan allt annat lärande. Läsning är inte bara svensklärarens ansvar. Språk, begrepp och förståelse måste finnas i alla ämnen och genom hela skoldagen.

Det innebär inte att skolan ska bli gammaldags eller teknikfientlig. Digitala verktyg och AI kommer att vara självklara delar av elevernas framtid. Men vi måste sluta förväxla tillgång till teknik med lärande. Ett digitalt verktyg är bra när det hjälper eleven att tänka. Det är dåligt när det tänker i elevens ställe.

Därför behöver svensk skola både mer teknikkompetens och fler teknikfria rum.

Vi behöver också återupprätta lärarens möjlighet att leda undervisningen. I dag läggs en orimligt stor del av lärarnas kraft på dokumentation, administration, konflikthantering och individuella lösningar. Anpassningar är nödvändiga för många elever, men en skola där varje elev förväntas få en helt egen undervisning blir till slut omöjlig att hålla samman.

Likvärdighet kan inte betyda att alla alltid får göra olika saker. Ibland handlar likvärdighet om att alla möter samma tydliga förväntningar, samma struktur och samma kunskapsinnehåll – men får olika mycket stöd för att nå dit.

PISA visar samtidigt hur starkt elevernas bakgrund fortfarande påverkar resultaten. Bland svenska elever med mindre gynnsamma socioekonomiska förutsättningar når nästan hälften inte grundläggande nivå i matematik. I läsförståelse handlar det om 45 procent. Men den här gången har även elever med mer gynnsamma förutsättningar försämrat sina resultat tydligt. Sveriges resultat ligger nu på OECD-genomsnittet i samtliga tre undersökta områden.

Det är viktigt. Problemen finns inte längre bara i vissa bostadsområden eller hos vissa elevgrupper. När också de elever som traditionellt har klarat sig väl börjar tappa är det ett tecken på att någonting större har förändrats.

Därför räcker det inte med ännu ett projekt, ännu en tillfällig satsning eller ännu en ny läroplan som lärare ska försöka tolka. Skolan behöver långsiktighet. Tidiga stödinsatser. Fler speciallärare. Fungerande skolbibliotek. Läroböcker av hög kvalitet. Tydliga kunskapsmål. Mindre administration. Ordning och arbetsro. Lärare som får tid att planera och följa upp undervisningen.

Men skolan kan inte lösa allt ensam.

Föräldrar måste också ta ansvar för läsning, sömn, skärmtid, närvaro och respekt för skolans arbete. Politiker måste sluta utlova snabba resultat av reformer som byts ut efter nästa val. Och vi vuxna måste fråga oss vilket exempel vi själva ger när också vi tar upp telefonen så snart det blir tyst.

PISA är inte hela sanningen om skolan. Ett prov kan aldrig mäta allt det som sker i ett klassrum, och det kan inte fånga varje elevs utveckling, kreativitet eller mänskliga mognad.

Men PISA är en varningssignal.

Och den här gången ljuder den inte bara i Sverige. Den hörs över stora delar av Europa.

 Den viktigaste frågan är därför inte hur Sverige ska klättra några placeringar i en internationell tabell. Den verkliga frågan är hur vi bygger en skola som åter lär unga människor att läsa långsamt, tänka själva, stå ut när något är svårt och skilja kunskap från det som bara ser ut som kunskap.

Om vi misslyckas med det riskerar vi mer än fallande provresultat.

Vi riskerar en generation som har hela världens information framför sig – men allt svårare att förstå den.