Påskdagen - Mellan två liv

Att flyga är speciellt. Som om livet står i standby.

Jag sitter i kabinen och skriver det här. Marken har redan släppt taget. Det som nyss var så nära – vägarna, husen, allt det vardagliga – har blivit små mönster långt där nere. Och här uppe, ovanför allt det där, finns ett annat slags rum.

Ett mellanrum.

Det är påskdagen.

Dagen då allt vänder. Från mörker till ljus. Från slut till början. Dagen som bär på uppståndelse, men också på allt det som varit innan. Sorgen. Tystnaden. Det som inte gick att förstå och kanske är det just därför det känns rätt att sitta här, just nu.

Mellan det jag lämnar och det jag ännu inte har nått.

Jag har datorn i knät. Tangenterna svarar mjukt. Runt omkring mig sitter människor i sina egna resor. Någon sover. Någon bläddrar i en tidning. Någon tittar ut, som jag nyss gjorde och mitt i allt det där – orden.

För det är så det är.

Jag reser inte bort från skrivandet.

Jag reser med det.

Det ligger inte i väskan ovanför mitt huvud. Det sitter inte i biljetten eller destinationen. Det finns här. I tankarna. I de där meningarna som inte riktigt vill släppa taget. I karaktärer som fortsätter leva sina liv oavsett var jag befinner mig.

De sitter här med mig nu.

På rad 10, någonstans ovanför Europa.

Och kanske är det just därför jag behöver de här stunderna.

När inget annat riktigt kräver mig. När jag inte kan göra något annat än att vara här. Titta. Tänka. Skriva.

Palma väntar.

En vecka av annat ljus. Andra gator. Ett annat tempo. Kanske andra ord.

Men jag vet redan nu – det är inte platsen som kommer skriva åt mig.

Det är fortfarande jag.

Bara i ett annat mellanrum och kanske är det just här, ovanför molnen, på en påskdag, som man förstår det tydligast – att det viktigaste inte alltid är vart man är på väg.

Utan vad som följer med.