Reflektioner i sommarmorgonen - dag 58

Förr gjorde vi saker. Nu publicerar vi dem.

Det slog mig häromdagen hur svårt det blivit att bara uppleva något utan att samtidigt tänka på hur det skulle kunna delas.

En middag. En resa. En konsert. En solnedgång. En kopp kaffe på ett kafé i en stad långt hemifrån.

Nästan direkt kommer tanken:Det här borde man lägga upp.

Och jag är inte annorlunda själv. Jag skriver. Bloggar. Fotograferar. Delar. Det är en del av mitt liv och mitt arbete.

Men ibland undrar jag vad som händer med människor när nästan allting samtidigt blir material.

När livet inte bara levs – utan också dokumenteras medan det pågår.

Förr hade människor minnen. Nu har vi arkiv.

Tusentals bilder. Filmer. Inlägg. Stories. Ögonblick sparade i moln vi knappt vet var de finns och ändå känns det ibland som att vi minns mindre.

Kanske för att vi så sällan stannar kvar helt i stunden.

Vi står på konserter och tittar genom skärmar. Vi fotograferar maten innan vi smakat den. Vi formulerar texter om upplevelsen innan vi ens hunnit förstå vad vi känner.

Det där är märkligt.

Som om vi blivit både deltagare och dokumentärer i våra egna liv samtidigt.

Och jag tror faktiskt att det förändrar människor lite.

Inte alltid negativt.Det finns något fint i att kunna dela ögonblick med andra. I att hålla kontakt. Inspirera. Berätta.

Men ibland saknar jag något enklare.

Tiden när inte allting behövde fångas.

När människor åkte på semester och bara kom hem med lite solbränna och några berättelser. När en kväll fick vara just en kväll. Inte innehåll.

Jag tänker ibland på hur många stora ögonblick i livet som egentligen aldrig fotograferades.

Barndomar. Samtal. Kärlekshistorier. Vänskap. Vanliga söndagar. Människor som idag inte längre finns kvar och ändå lever de starkt inom oss.

Kanske just därför.

För allt som betyder något behöver inte visas upp för att vara verkligt.

Jag tror att människor ibland längtar efter att få tillbaka något av det där.

Att få uppleva saker utan publik. Att få vara någonstans utan att tänka på vinklar, texter eller reaktioner. Att få ha ögonblick som bara tillhör dem själva.

Det är nog därför vissa stunder känns så ovanliga idag.

När mobilen ligger kvar i fickan. När ett samtal får fortsätta ostört. När ingen dokumenterar. När ingen avbryter verkligheten för att visa att den händer.

Det finns något väldigt mänskligt i det.

För kanske är inte problemet att vi delar för mycket.

Problemet är att vi ibland glömmer att faktiskt vara där medan livet pågår.