Reflektioner i sommarmorgonen - dag 11

Det är midsommarafton.

Den där dagen som vi har pratat om, planerat för och längtat efter i veckor.

Och ändå ser den inte riktigt ut som man hade tänkt sig.

Det där vykortet av svensk sommar med blå himmel, solsken och vita moln verkar ha tagit en annan väg även år. Det gråa har stannat kvar. Nu sägs det att regnet är på väg också.

Men kanske är det inte vädret jag tänker mest på denna morgon.

Jag tänker på sömnen.

I natt sov jag som jag inte gjort på länge.

Jag la mig tidigt igår kväll. Inte för att jag var särskilt förutseende eller klok.

Jag var bara fullständigt slut.

De senaste dagarna har det varit som om kroppen gett upp.

Inte på ett dramatiskt sätt.

Mer som om den förstått något före resten av mig.

Som om den känt att nu är vi framme.

Nu behöver du inte hålla ihop allt längre.

Nu behöver du inte hålla tempot uppe.

Nu kan du släppa taget.

Det där är märkligt.

Under månader kan man köra på utan att riktigt känna efter. Arbetsdagarna avlöser varandra. Möten, ansvar, projekt, människor och sådant som måste göras. Man vänjer sig vid tempot och tänker att man klarar lite till.

Sedan kommer mållinjen.

Och plötsligt finns ingen reservtank kvar.

All energi som funnits verkar försvinna på några dagar.

Jag tror att många känner igen det.

Kroppen vet.

Den vet när det är dags att vila.

Den vet när det är dags att stanna upp.

Och ibland lyssnar vi först när den inte lämnar oss något val.

Samtidigt går tankarna till förra midsommarafton.

Vid den här tiden för ett år sedan var vi på väg mot något helt annat.

Mot Grand Teton.

Mot Yellowstone.

Mot vidsträckta landskap där bergen reser sig mot himlen och där naturen fortfarande känns större än människan.

Men först väntade några mycket speciella dagar i Las Vegas.

Det är svårt att tänka sig en större kontrast.

Las Vegas med sina neonljus, hotell, människor och ett tempo som aldrig tycks stanna.

Sedan nationalparkerna.

Tystnaden.

Vyerna.

De oändliga vägarna.

Jag minns hur stor världen kändes då.

Och kanske är det just därför minnet dyker upp denna morgon.

För midsommar handlar på något sätt alltid om att stanna upp och se både bakåt och framåt samtidigt.

På allt som varit.

På allt som väntar.

Och på den plats där man befinner sig just nu.

Så denna midsommarafton känner jag mest tacksamhet.

För att arbetsåret är över.

För att semestern börjar.

För att kroppen äntligen får vila.

Och för att det fortfarande finns nya vägar att upptäcka, både på kartan och i livet.

Glad midsommar.