Reflektion i sommarmorgonen - dag 30

Det är onsdag morgon.

Himlen är åter blå.

De varma vindarna har hittat tillbaka och sommaren känns plötsligt som sommar igen.

Ändå finns det något som skaver.

Min hemsida ligger fortfarande nere.

Med den också bloggen.

Jag trodde nog att den skulle vara tillbaka nu. Att det bara handlade om några timmar eller ett dygn, men nu har det gått längre tid än så och jag märker hur en tanke allt oftare smyger sig på.

Tänk om jag aldrig får tillbaka den.

Det är en knepig känsla.

Inte därför att en hemsida är oersättlig.

Utan därför att den blivit en plats där en stor del av mitt liv finns samlat. Tusentals tankar, berättelser och morgnar som börjat med en kopp kaffe och några rader text.

Jag skulle kunna låta bli att skriva tills allt fungerar igen.

Men det känns inte rätt.

För egentligen skriver jag inte för hemsidan.

Jag skriver för att det har blivit en del av vem jag är.

Om någon läser idag eller om ingen gör det alls förändrar egentligen inte det själva handlingen.

Orden behöver fortfarande få komma ut och det är just den tanken som gör att oron ändå lägger sig en aning.

För egentligen finns mina tankar någon annanstans den här morgonen.

Jag skulle inte ha suttit här.

Livet hade sett annorlunda ut.

Men livet tar ibland vägar som vi varken planerar eller förstår. Vägar som först långt senare visar sig leda till något vi aldrig hade kunnat ana.

Det är just därför man måste fortsätta gå, även när man inte ser hela kartan.

Vi får inte alltid veta varför en dörr stängs.

Varför en resa blir inställd.

Varför planer förändras.

Eller varför en blogg plötsligt försvinner från internet.

Men vi kan välja hur vi möter det.

Jag väljer att fortsätta skriva.

Precis som jag väljer att tro att vissa vägar, hur krokiga de än känns, ändå leder dit de är tänkta att leda och det är just det som hopp egentligen är.

Inte att veta hur allt ska sluta.

Utan att fortsätta skriva nästa rad ändå.

God morgon.