Reflektion i sommarmorgonen - dag 62
Det är söndag morgon.
Jag sitter utomhus och skriver.
Solen håller på att bryta igenom morgondiset och det där lite mjölkiga ljuset börjar långsamt förändras.
Kaffet finns förstås inom räckhåll.
Och för sextioandra morgonen i rad skriver jag.
Men den här gången känns det annorlunda.
Det här blir den sista Reflektionen i sommarmorgonen för den här gången.
Inte min sista reflektion. Det hoppas jag verkligen inte.
Tvärtom.
Om de här 62 morgnarna har lärt mig någonting är det hur viktig just den här stunden är för mig.
Stunden innan dagen tar över.
Innan telefonen börjar pocka på uppmärksamhet. Innan tider ska passas, saker ska ordnas och människor behöver något av mig.
En stund då jag bara får sitta.
Tänka.
Och skriva.
En sommar som började med att landa
När jag tänker tillbaka på sommaren känns det som om den innehållit flera olika somrar.
Den började med trötthet.
Jag minns hur kroppen nästan gav upp när ledigheten kom. Hur jag sov och sov och insåg att jag behövde betydligt mer tid för att landa än jag först hade förstått.
För en gångs skull reste jag inte iväg direkt när semestern började.
Det kändes ovant.
Sedan insåg jag att det var precis vad jag behövde.
Tid hemma.
Tid med familjen.
Tid att skriva.
Tid att bara vara.
Sakta kom energin tillbaka.
Och med den också nyfikenheten.
Sedan började vägarna locka igen.
Irland
Det blev Irland.
Dublin först.
Pubarna, människorna, Liffey och den första bekantskapen med vänstertrafiken.
Sedan Galway.
Atlanten.
Musiken på gatorna.
Vidare genom Connemara, där landskapet fick oss att sakta ner, och till Kylemore Abbey med sin berättelse om kärlek och förlust.
Kerry.
Ring of Kerry.
Kerry Cliffs.
De där fullständigt osannolika små vägarna där jag ibland undrade om GPS:en verkligen kunde mena allvar.
Killarney.
Kilkenny.
Wicklow.
Och alla de där stunderna mellan platserna som sällan hamnar på fotografierna men som ofta blir det man minns allra bäst.
Samtalen.
Tystnaden i bilen.
En pint på en pub.
En blick ut över Atlanten.
Och den där känslan som jag återkommit till flera gånger den här sommaren:
Att vara på väg.
Jag behöver den.
Men sommaren har också funnits här hemma
För de starkaste minnena behöver inte alltid en flygbiljett.
Det har funnits dagar med Leon. Familj. Vänner. Långa samtal. Pickleball. Små utflykter och vanliga sommardagar som inte haft något behov av att vara större än de varit.
Jag har besökt kyrkogårdar och sökt efter människor som levde långt före mig.
Jag har fastnat i släktforskningen långt senare på nätterna än vad som varit särskilt klokt.
Jag upptäckte Dalaborg nästan runt hörnet och blev påmind om hur lite man ibland känner till om sin egen hembygd samtidigt som man reser tusentals kilometer för att söka efter historia.
Och jag har skrivit.
Väldigt mycket.
Den här sommaren har till stor del varit en skrivande sommar.
Jag har arbetat intensivt med redigering och snart kommer resultatet av alla dessa timmar: min femte bok, Berättelser från Hotel San Micheli.
Och ännu ett boksläpp väntar längre fram.
Det händer saker.
Men det viktigaste blev nog själva stunden
När jag nu sitter här denna sextioandra morgon inser jag att de här texterna har blivit något annat än vad jag tänkte från början.
De har blivit en sorts dokumentation av en sommar.
Inte över vad jag gjort.
Utan över vad jag tänkt och det är en stor skillnad.
Här finns resorna och människorna, men också tankarna om vänskap, språk, historia, tid, skrivande, minnen, människor som inte längre finns hos oss och allt det där som dyker upp när man faktiskt ger tankarna utrymme.
Det är därför jag inte vill sluta reflektera bara för att den här serien gör det.
Snart förändras mina morgnar.
Semestern är på väg mot sitt slut. Väckarklockan kommer återigen att bestämma mer över tiden. Skolan väntar. Föreningsarbete väntar. Böcker ska ges ut. Hösten kommer att fyllas med sådant som ännu bara finns som anteckningar och planer.
Det kommer inte att finnas samma utrymme att varje morgon sätta mig ner och skriva en lång reflektion.
Men jag vill försöka behålla själva stunden.
Om så bara några minuter.
För det är något jag tar med mig från den här sommaren:
Reflektion kräver inte att man har mycket tid. Den kräver att man ger den tid.
Nu har solen brutit igenom morgondiset ordentligt.
En söndag väntar på mig.
Och någonstans känns det väldigt passande.
Jag sätter punkt för Reflektioner i sommarmorgonen efter 62 morgnar.
Men jag tänker inte sätta punkt för själva reflekterandet.
För vissa vanor är värda att bära med sig när årstiderna förändras.
Det här är en sådan.
Tack för att ni har följt med under de här 62 morgnarna.
Vi ses i nästa tanke.