Reflektioner i sommarmorgonen -dag 34

Det är söndag morgon.

Jag står i dörröppningen ut mot balkongen och ser hur regnet öser ner.

Det slår hårt mot trallen och bildar små vattenpölar där solen bara för ett par dagar sedan värmde brädorna så mycket att man nästan fick tassa fram barfota.

Kontrasterna är stora.

Anette tittar ut en stund, funderar och bestämmer sig sedan ändå för att åka iväg till racketsportbanorna.

"Jag åker."

Jag ler och säger att jag kommer efter om någon timme.

Det känns som ett bra beslut.

Regnet kommer inte att vara för evigt.

Och skulle det fortsätta finns det alltid något annat att göra.

De senaste dagarna har varit riktigt varma.

Jag har suttit under parasollet och stundtals nästan pustat i värmen.

Ändå hör jag människor säga samma sak varje sommar.

"Nu räcker det."

Jag håller inte med.

Tvärtom.

Jag älskar de här dagarna.

Jag älskar ljuset.

Jag älskar solen.

Och framför allt älskar jag värmen.

Inte för att den alltid är bekväm.

Utan för att jag vet hur kort tid vi egentligen får ha den.

Om bara några månader kommer vi att prata om hur mörkt det blivit.

Hur regnet aldrig verkar ta slut.

Hur novembervinden letar sig in genom jackan och hur vi längtar efter nästa vår.

Därför försöker jag att inte klaga när sommaren visar sig från sin varmaste sida.

Den är alldeles för kort för det.

Och den här morgonen påminner mig om just det.

Regnet kommer.

Regnet går.

Solen kommer tillbaka.

Precis som den alltid gör.

Sommaren handlar inte om att varje dag ska vara perfekt.

Den handlar om att uppskatta den årstid som vi längtat efter under resten av året.

Om en stund ger jag mig också iväg.

Regnet hinner säkert lätta.

Och gör det inte det, så kommer det fler dagar.

Det är trots allt fortfarande sommar.

Och den tänker jag ta vara på.