Reflektioner i sommarmorgonen - dag 47

Vi körde genom Wicklows mjuka landskap. De böljande gröna kullarna bredde ut sig åt alla håll, fåren gick lugnt och betade och himlen gjorde sitt bästa för att visa upp alla tänkbara nyanser av blått och vitt.

Sedan dök den upp.

HOLLYWOOD.

Inte långt borta på en torr bergssluttning i Kalifornien, utan mitt på en grön irländsk kulle.

Jag log.

Det är det här som visar oss att världen är mindre än vi tror, men samtidigt mycket större. För visst är det lätt att bara köra förbi. Ta en bild, skratta lite åt skylten och fortsätta mot nästa sevärdhet.

Men jag tycker om att stanna upp och fundera.

Hur många människor har inte stått här före oss och dragit samma parallell? Hur många har inte undrat om det verkligen finns ett samband mellan den här lilla byn och den världsberömda stadsdelen i Los Angeles?

Historikerna är inte helt överens. Men berättelsen lever. En emigrant från den här trakten sägs ha tagit namnet med sig till Amerika. Om det är sant eller inte spelar nästan mindre roll.

För ibland är historier viktiga just därför att de berättas.

För vi människor söker ständigt efter sammanhang. Vi binder ihop platser, människor och generationer med berättelser. En liten by på Irland blir plötsligt förknippad med filmstjärnor, röda mattor och drömmar om ett annat liv och samtidigt är byn fortfarande bara en liten irländsk by.

Det är just där den verkliga charmen finns.

Vi reser ofta långt för att uppleva det spektakulära. De stora sevärdheterna. De platser som finns på alla vykort, men det är ofta de oväntade stoppen som stannar kvar längst i minnet.

En skylt på en grön kulle.

Ett leende.

En historia som kanske är sann.

Eller åtminstone tillräckligt bra för att få leva vidare.

Det är därför jag älskar att resa. Inte för att kunna bocka av platser på en karta, utan för att samla berättelser. För bakom nästan varje vägkrök finns något som får fantasin att vakna.

Och ibland leder den vägen ända till Hollywood.

Fast på Irland.