Reflektioner i sommarmorgonen dag 1
- för 13 timmar sedan
- 2 min läsning
Det är måndag morgon den 8 juni.
Juni har redan hunnit en bit på väg, trots att det känns som om den precis började. Kanske är det så varje år. Man väntar länge på våren, längtar efter ljuset, räknar dagarna fram till sommaren – och plötsligt står man där och inser att kalendern redan hunnit flera sidor framåt.
Ute är det inte speciellt varmt.
Snarare kyligt.
Jag stod vid fönstret tidigt i morse och möttes av ett landskap som såg ut precis som juni ska se ut. Grönt. Frodigt. Levande. Björkarna står fullt utslagna, gräset växer fortare än man hinner med och fåglarna verkar fortfarande tro att världen är en ganska bra plats att leva på.
Trösterikt.
För världen utanför känns inte alltid lika harmonisk.
Nyheterna fortsätter att fyllas av konflikter, oro och osäkerhet. Krig som inte verkar ta slut. Politisk oro. Ett samhälle som på många sätt känns mer splittrat än det gjorde för bara några år sedan.
Samtidigt fortsätter vardagen som vanligt. Folk går till jobbet. Barn går till skolan. Gräset behöver klippas. Kaffe bryggs. Livet pågår.
Jag tror att det är just det som är livet år 2026.
Att leva med flera verkligheter samtidigt.
Den stora världen där ute som ständigt kräver vår uppmärksamhet och den lilla världen nära oss där vi fortfarande försöker få dagarna att fungera.
Själv känner jag mig trött.
Inte på något dramatiskt sätt.
Mer den där tröttheten som kommer efter en lång termin. När man börjar se mållinjen. När kroppen vet att semestern närmar sig innan huvudet riktigt har förstått det.
De sista arbetsveckorna ligger framför mig. Några möten. Några avslutningar. Några saker som ska bli färdiga.
Sedan väntar något annat.
Inte bara ledighet.
Utan den där känslan av att få tillbaka tiden.
Att kunna läsa längre än ett kapitel.
Sitta kvar med kaffekoppen utan att titta på klockan.
Ta en promenad utan att vara på väg någonstans.
Kanske är det därför juni alltid känns speciell.
Den står mitt emellan.
Mellan arbete och semester.
Mellan vår och sommar.
Mellan det som varit och det som väntar.
Och just denna kyliga junimorgon känns det som om livet befinner sig precis där också.
Mitt emellan.
På väg vidare.
Mot något ljusare.