Reflektioner i sommarmorgonen - dag 12

Det blev en tidig morgon idag också.

Redan innan halv fem satt jag ute med kaffekoppen och skrev.

Det börjar nästan bli en vana.

Sovrummet är nämligen inte längre särskilt bra på att vara sovrum den här tiden på året. Det är för ljust. Alldeles för ljust. Och dessutom har det förvandlats till något som mest påminner om ett litet "djungel room". Trots att vi bor mitt inne i samhället känns det ibland som om naturen bestämt sig för att flytta in.

Utanför fönstret pågår fågelkonsert från gryning till skymning.

Missförstå mig rätt.

Jag tycker om fågelsång.

Det är vackert, charmigt och somrigt.

Men det är också konstant.

Det verkar inte finnas någon pausknapp.

Så när jag väl vaknat fanns det egentligen ingen anledning att försöka somna om. Istället blev det kaffe, några skrivna rader och den där stilla morgonen som bara finns innan resten av världen vaknat.

När jag senare gick tillbaka in i sovrummet väntade en överraskning.

Idag är det nämligen ett år sedan vi gifte oss.

Ett år.

Det känns på samma gång som alldeles nyss och som om det hänt i ett annat liv.

På sängen väntade ett kort och en ros.

Och orden på kortet gjorde mig märkligt stilla.

Det var inte bara vackra ord.

Det var ord som bar på lugn, värme och tacksamhet. Sådana ord som får tiden att sakta ner en stund och påminner en om vad som egentligen betyder något.

Jag satt kvar en stund och lät tankarna vandra.

För exakt ett år sedan befann vi oss i Las Vegas.

Inte vid något kasino.

Inte vid någon spelautomat.

Utan i Graceland Wedding Chapel.

En plats som förmodligen sett tusentals människor säga ja till varandra genom åren.

Där stod vi.

Mitt i öknen.

Långt hemifrån.

Och gjorde något som samtidigt kändes spontant och fullständigt självklart.

Jag minns fortfarande känslan.

Förväntan.

Skratten.

Nervositeten.

Och hur märkligt det var att veta att man skulle minnas just den dagen resten av livet.

Ett år har gått sedan dess.

Ett år fyllt av vardagar, resor, skratt, planer, minnen och allt det där som tillsammans bygger ett liv.

Kanske är det just det som är kärlekens verkliga styrka.

Inte de stora ögonblicken.

Utan alla vanliga dagar som kommer efteråt.

Så denna morgon går mina tankar till Las Vegas.

Till Graceland Wedding Chapel.

Till den där dagen för ett år sedan.

Och till hur märkligt snabbt ett år kan passera när man har det bra.

Det är en ganska fin sak att tänka på så här tidigt på morgonen.