Reflektioner i sommarmorgonen -dag 13

Det är morgon och jag sitter med solen i ögonen.

Det finns något särskilt med sådana morgnar. Ljuset kommer in snett, kaffet smakar lite bättre än vanligt och man får nästan känslan av att dagen redan har bestämt sig för att vara vänlig. Jag sitter där med datorn i knät och känner att det kanske äntligen blir en dag utan regn.

Bara det.

Efter den senaste tidens skurar, gråväder och fuktiga känsla i luften känns solen nästan som en händelse. Här i Färgelanda verkar det bli en fin dag. Jag har kollat prognosen och det ser ut som att vi får sol och temperaturer upp mot drygt tjugo grader. Inte ökenhetta direkt, men ändå tillräckligt för att sommaren ska kännas närvarande igen. Tillräckligt för att man ska vilja öppna dörren, gå ut, göra något av dagen.

I går kväll satt jag och Anette och tittade på bilder från för ett år sedan.

Det började som det ofta gör. Man ska bara titta på någon bild. Sedan blir det en till. Och en till. Plötsligt sitter man där och har rest tillbaka, inte bara till en plats, utan till en känsla.

För ett år sedan gifte vi oss i Las Vegas.

Vi är ofta i USA. Det landet har på något sätt blivit en återkommande plats i våra liv. Inte bara som resmål, utan nästan som ett andra berättelserum. Vägarna, städerna, hotellen, de stora avstånden, landskapen som skiftar så snabbt att man ibland knappt hinner förstå vad man ser. USA har funnits med i så många av våra resor, samtal och minnen att det nästan blivit en del av vår gemensamma rytm.

Men Las Vegas hade jag inte varit i på ett tag.

Och ändå var det där vi hamnade.

Mitt i ljuset, värmen, ljuden, hotellkorridorerna, neonskyltarna och den där märkliga blandningen av overklighet och allvar som bara Las Vegas kan bära. Den dagen var det över fyrtio grader varmt. Det var en sådan hetta som inte bara känns mot huden, utan nästan i själva luften. Man går ut och kroppen förstår direkt att den befinner sig någon annanstans.

Där gifte vi oss.

Det är fortfarande lite märkligt att skriva det. Inte för att det känns främmande, utan för att det känns så tydligt. Som en bild som inte bleknar. Vi, där, i Las Vegas, i hettan, mitt i allt det stora och konstgjorda, och ändå i något som var helt på riktigt.

Sedan åkte vi vidare upp mot Zion.

Och det blev en helt annan historia.

Från Las Vegas överhettade puls till bergen, vandringen, de röda klipporna och den stora tystnaden. Det är sådant jag tycker om med USA. Kontrasterna. Man kan ena dagen befinna sig i en stad som nästan verkar byggd för att överrösta verkligheten, och nästa dag stå i ett landskap som gör människan väldigt liten på ett ganska nyttigt sätt.

Zion blev något annat än Las Vegas. Inte bättre, inte sämre, bara ett annat kapitel. Där fanns kroppen, stegen, värmen, höjderna, vyerna och den där känslan av att naturen inte bryr sig särskilt mycket om våra planer. Man får anpassa sig. Stanna. Andas. Titta.

Kanske är det därför bilderna från den resan fortfarande tar tag i mig.

De visar inte bara var vi var. De visar vilka vi var där och då. Vad vi vågade göra. Vad vi valde att minnas.

Och så sitter jag nu här, ett år senare, hemma i Färgelanda.

Det är en ganska fin kontrast egentligen. Las Vegas och Färgelanda. Zion och Dalsland. Över fyrtio grader i Nevada och en svensk sommarmorgon där man mest är tacksam för att regnet håller sig borta en stund. Men ju äldre jag blir, desto mer tycker jag om just de där kontrasterna. Det stora behöver det lilla för att inte bli tomt. Det lilla behöver det stora för att inte bli instängt.

Jag kollade också upp lite vad som händer här nära oss nu när sommaren verkligen är igång. Färgelanda kommun har samlat sommarlovsaktiviteter för barn och ungdomar, och simskolan startar vid badplatserna. Sandviken först, sedan Stigen och Ragnerud. På papperet kan det se enkelt ut. Några tider. Några platser. En kommunal informationssida.

Men egentligen är det mycket mer än så.

För någon är det där sommarens viktigaste veckor. Ett barn som lär sig simma. En förälder som får något meningsfullt att ta med barnen till. En badplats som blir mer än bara vatten och bryggor. Ett samhälle som faktiskt erbjuder något, också när skolan har stängt och vardagen ändrat form.

Jag tänker att vi ibland är dåliga på att se värdet i det som finns nära. Vi letar gärna efter det stora, det spektakulära, det som går att fotografera och berätta om. Men ett samhälle byggs ofta av det som nästan inte märks. Simskolor. Föreningar. Träningar. Bibliotek. Kaffebord. Någon som låser upp en lokal. Någon som ordnar. Någon som tar ansvar för att det ska finnas något för andra.

Det är kanske därför jag återkommer till Färgelanda och Dalsland i mina tankar, även när jag skriver om USA.

För det ena utesluter inte det andra.

Jag kan älska vägarna genom West Virginia, värmen i Las Vegas, bergen i Utah och kvällarna i New York. Samtidigt kan jag känna starkt för en badplats i Färgelanda, en sommaraktivitet för barn, en förening som håller igång och en solig morgon hemma på balkongen.

Det finns planer för dagen.

Inga enorma kanske. Men planer ändå. Sådana där som hör sommaren till. Kanske något praktiskt. Kanske en tur någonstans. Kanske bara att vara ute när vädret äntligen tillåter det. Efter regnet känns det nästan som en skyldighet att ta vara på solen.

När jag tänker på bilderna från Las Vegas och Zion, och sedan tittar ut över den här morgonen i Färgelanda, slår det mig att livet inte bara består av de stora händelserna. Det består också av det som binder ihop dem.

Kvällar då man tittar på gamla bilder. Morgnar då solen kommer tillbaka.Platser man rest till.Platser man återvänder till. Människor man delar allt detta med.

För ett år sedan stod vi i över fyrtio graders hetta och gifte oss i Las Vegas.

I dag sitter jag hemma i Färgelanda och är glad över att det inte regnar.

Det kan låta som två helt olika världar.

Men kanske är det just så livet är när det är som bäst. Stort nog att rymma Las Vegas och Zion. Nära nog att börja med en kopp kaffe, en solig morgon och planer för dagen.