Reflektioner i sommarmorgonen-dag 16

Det är morgon igen.

En semestermorgon dessutom. En sådan där morgon som egentligen inte kräver någonting av mig. Ingen väckarklocka som tvingar upp kroppen. Ingen arbetsdag som står och väntar med sin lista av lektioner, möten, tider och ansvar. Inga elever som ska mötas i dörren, inga salar som ska låsas upp, inga saker som måste hända innan klockan åtta.

Ändå sitter jag här.

Med kaffet.

Med texten.

Med morgonen.

Och jag märker att jag mår bra av det.

Det kan låta motsägelsefullt. Semester borde kanske handla om att släppa rutinerna. Att inte behöva göra som man brukar. Att låta dagen få börja när den vill och sluta där den råkar hamna. Det finns något vackert i det också. Något nödvändigt. Vi behöver dagar utan prestation. Dagar där tiden inte är uppdelad i små fack. Dagar där man inte behöver svara på frågan: vad ska du göra idag?

Men samtidigt tänker jag att det finns olika sorters rutiner.

Det finns rutiner som låser fast en.

Och det finns rutiner som bär en.

Under arbetsåret är många rutiner påtvingade. Man går upp för att man måste. Man äter när det finns en lucka. Man tränar om det råkar bli tid över. Man skriver om hjärnan inte redan är för trött. Man lever ganska mycket efter klockan, kalendern och andras behov.

På semestern blir det annorlunda.

Då kan rutinen bli något man väljer.

Och det är kanske där skillnaden ligger.

Jag har märkt att jag är glad över att jag skriver först på morgonen. Innan dagen fylls av annat. Innan telefonen tagit för mycket plats. Innan nyheterna börjat dra i mig. Innan världen hunnit lägga sig som ett brus över tankarna.

Morgonen är den bästa tiden för mig att skriva.

Inte alltid för att jag skriver bäst då, men för att jag är närmast mig själv då.

Jag uppskattar den första stunden. Kaffet. Tystnaden. Ljuset. Den där känslan av att tankarna ännu inte hunnit bli till åsikter. De är mer som dimma över en sjö. Man kan gå in i dem, försiktigt, och se vad som finns där.

Sedan skriver jag.

Ett blogginlägg, ibland några anteckningar, skriver på mitt manus. Ibland bara något som kanske aldrig blir mer än en början. Men det gör något med mig. Det sätter tonen för dagen. Det är som om jag säger till mig själv: innan allt annat händer ska jag först lyssna inåt.

Det är en ganska fin sak att få göra.

Sedan, efter skrivandet, vill jag gärna ge mig på någon form av fysisk aktivitet.

Det behöver inte vara märkvärdigt.

En promenad.Lite träning.Något som får kroppen att vakna.Något som gör att jag inte bara blir sittande i huvudet.

För skrivandet är fantastiskt, men det kan också göra en lite för mycket inne i sig själv. Tankarna går runt. Orden hakar i varandra. Man börjar formulera livet i stället för att leva det.

Då behöver kroppen få säga sitt.

Jag tror mer och mer på den kombinationen. Först orden. Sedan kroppen. Först stillheten. Sedan rörelsen.

Det är ingen avancerad livsfilosofi. Det är bara en sorts vardaglig erfarenhet. Jag mår bättre när jag får börja dagen så. Jag blir lugnare. Mer närvarande. Mindre splittrad. Och kanske framför allt: jag får en känsla av att semestern inte bara försvinner.

För det är annars lätt hänt.

Man längtar efter semestern i månader. Man tänker att då ska jag göra allt det där jag inte hinner annars. Läsa mer. skriva mer. röra mig mer. träffa människor. vila. tänka. leva långsammare.

Sedan kommer semestern.

Och plötsligt går dagarna.

Lite telefon.Lite kaffe.Lite nyheter.Lite väder.Lite planering.Lite ingenting.

Och ingenting är inte alltid fel. Tvärtom. Ibland är ingenting precis vad man behöver. Men om hela semestern bara flyter ut kan man efteråt stå där med en märklig känsla av att man var ledig utan att riktigt ha varit närvarande.

Det vill jag undvika.

Inte genom att göra semestern till ett nytt arbete.

Inte genom att fylla dagarna med krav.

Utan genom att skapa några små hållpunkter som gör mig gott.

Skriva på morgonen.Röra på mig efteråt.Läsa.Vara ute.Låta dagen få ha luft.

Kanske är det inte rutiner jag söker egentligen.

Kanske är det rytm.

Det är ett vackrare ord.

Rutiner låter ibland som något man måste följa. Rytm låter mer som något man får gå in i. Musikaliskt nästan. Och jag tycker om den tanken. Att semestern inte behöver vara helt formlös för att vara fri. Den kan ha en rytm. En mjuk sådan. En som går att bryta när livet vill något annat.

För det är viktigt.

Semesterrutiner får inte bli ännu ett sätt att mäta sig själv. Ännu ett projekt. Ännu en lista där man kan känna att man misslyckats. Då har man förlorat själva poängen.

Om jag inte skriver en morgon är det ingen katastrof.

Om jag inte tränar en dag är det ingen skuld.

Om dagen plötsligt blir något annat får den bli det.

Men när jag får välja, då vill jag gärna börja så här. Med orden först. Sedan kroppen. Sedan dagen.

Jag tror att det handlar om att ta hand om sin frihet.

För frihet är inte alltid att göra vad som helst. Ibland är frihet att välja det man vet gör en gott. Att inte låta dagen ätas upp av slumpen. Att ge sig själv en början som känns värdig.

Det är kanske det jag upptäcker den här sommaren.

Att jag inte behöver fly från alla rutiner bara för att jag har semester.

Jag behöver bara skilja på de rutiner som dränerar mig och de som håller mig levande.

Arbetsårets rutiner kan göra mig trött.

Men semesterns rytm kan göra mig hel.

Så jag sitter här en stund till.

Skriver några rader.

Låter kaffet svalna lite för mycket, som det ofta gör när tankarna får fart. Snart ska jag resa mig. Kanske gå ut. Kanske träna. Kanske göra något enkelt som får kroppen att komma i kapp huvudet.

Sedan får dagen bli som den blir.

Det är ju ändå semester.