Reflektioner i sommarmorgonen - dag 17

Det är en solig torsdagsmorgon.

Solen värmer redan balkongen. Det finns morgnar då man nästan känner hur kroppen svarar på ljuset. Det här är en sådan morgon.

Jag har tänkt en del den senaste veckan.

De senaste åren har jag haft en vana att så fort semestern börjat har vi gett oss av. Väskorna har varit packade långt i förväg och redan efter någon dag har vi varit på väg mot USA, Italien eller någon annan plats där nya upplevelser väntat.

I år blev det inte så.

Om jag ska vara ärlig tyckte jag att det kändes lite jobbigt i början.

Det var nästan som om jag hade dåligt samvete över att stanna hemma. Som om semestern inte riktigt hade börjat om man inte var på väg någonstans.

Men nu, några dagar senare, inser jag att det nog var precis tvärtom.

Jag hade aldrig orkat.

Inte egentligen.

Jag behövde de här dagarna.

Jag behövde få vänja mig att sova tills att kroppen själv vaknade.

Jag behövde de långa morgnarna med kaffekoppen.

Jag behövde skrivandet.

Jag behövde få läsa, tänka, promenera och bara vara.

Framför allt behövde jag få landa.

Jag kan fascineras över hur vi människor fungerar.

Vi tror ofta att vi kan byta från hundra till noll på en enda dag. Att månader av arbete, ansvar och högt tempo bara kan stängas av genom att sätta ett autosvar på mejlen.

Men kroppen fungerar inte så.

Den behöver tid.

Den behöver förstå att tempot faktiskt har förändrats.

Och först nu känner jag att den har gjort det.

Först nu börjar energin komma tillbaka på riktigt.

Först nu börjar nyfikenheten vakna igen.

Och kanske är det ingen slump att min nya "resevän" dök upp just nu.

Häromdagen kom min nya ryggsäck.

En sådan där ryggsäck som direkt får fantasin att börja arbeta. Man börjar tänka på flygplatser, tågstationer, slingrande vägar och nya platser att upptäcka. Man börjar fundera över vad som ska packas, vilka böcker som ska följa med och vilka berättelser som ännu inte blivit skrivna.

Den står här nu.

Fortfarande nästan tom.

Men full av möjligheter.

Den här veckan har flera människor frågat mig vad jag ska göra i sommar.

Det är en fråga vi ställer till varandra varje juni.

Förr brukade jag svara med platser.

Nu tror jag att mitt svar är ett annat.

Jag ska samla berättelser.

Några kommer att finnas långt hemifrån.

Andra kommer att finnas precis här.

För jag har lärt mig något den här veckan.

Det viktigaste är inte alltid hur snabbt man ger sig av.

Ibland måste man först stanna upp.

För att kunna ge sig ut igen.

Och just idag, denna soliga torsdagsmorgon, känner jag mig faktiskt redo.

Redo för sommaren.

Redo för resorna.

Redo för nya berättelser.