Reflektioner i sommarmorgonen - dag 20

Det är sista söndagen i juni.

De senaste dagarna har sommaren visat sig från sin allra varmaste sida. Värmen har legat tung över dagarna och nätterna, och fortfarande är det nästan outhärdligt varmt inne i huset. Men när jag öppnar dörren den här morgonen möts jag av något annat. Luften är sval. Frisk. Nästan krispig. Det känns som om naturen själv har tagit ett djupt andetag under natten.

Och vet ni? Jag känner ingen längtan efter svalare somrar.

Vi lever i ett land där kylan är vår följeslagare under en stor del av året. Där vi längtar efter ljuset redan i november och räknar dagarna tills vi åter kan sitta ute med morgonkaffet. Då får vi också acceptera att sommaren ibland bjuder på några dagar då värmen nästan blir för mycket. De dagarna är en del av paketet. En påminnelse om att vi faktiskt lever i den årstid vi längtat efter.

Igår firade vi sommaren. Men kanske ännu mer än det – vi firade vänskapen.

Det blev en sådan där kväll som gick utanpå det vanliga. Musik, människor, skratt och samtal som aldrig behövde stressas fram. En kväll som bara fick vara precis det den var.

På bilden står jag tillsammans med min vän Lars.

Vi har hängt ihop i fyrtio år.

Det är en märklig tanke. Fyrtio år av samtal, resor, skratt, bekymmer och alla de där ögonblicken som ingen annan riktigt känner till. Den sortens vänskap byggs inte på stora gester. Den byggs på tid. På att finnas kvar. År efter år.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det kanske är just relationerna som är vårt verkliga kapital. Inte det vi äger. Inte det vi presterar. Utan människorna som fortfarande står bredvid oss när livet har hunnit förändras många gånger om.

Den här morgonen känner jag framför allt tacksamhet.

Över sommaren.

Över värmen.

Över vänskapen.

Och över att livet fortfarande bjuder på kvällar som blir till minnen innan de ens har tagit slut.

I morgon kommer min morgonreflektion att skrivas någon annanstans. En liten resa väntar, nya miljöer och nya samtal. Jag ser fram emot det.

Men just nu räcker det att sitta här med kaffekoppen i handen, känna den svala morgonluften mot ansiktet och tänka att livet, åtminstone den här sista söndagen i juni, är precis så fint som man ibland hoppas att det ska vara.