Reflektioner i sommarmorgonen - dag 26

Det är lördag morgon den 4 juli.

På andra sidan Atlanten firar man självständighetsdagen. Flaggor hissas, fyrverkerier förbereds och människor samlas för att fira friheten.

Jag sitter med en kopp kaffe och tänker på ett helt annat slags frihet.

Den som inte handlar om nationer.

Utan om människor.

För ett år sedan befann jag mig i USA. Vi reste genom några av de mest fantastiska landskap jag någonsin upplevt. Vi körde genom nationalparker, följde Stilla havets kust och lät varje dag bjuda på nya intryck.

Jag minns känslan av frihet.

Men när jag sitter här idag inser jag att den egentligen inte handlade om att befinna sig i USA.

Den handlade om tiden.

Om att vakna utan en väckarklocka.

Om att inte behöva titta på klockan under frukosten.

Om att kunna stanna lite längre på ett kafé därför att ingen väntade någon annanstans.

Om att låta nyfikenheten bestämma vägen.

Synen på frihet förändras med åren.

När man är ung handlar den ofta om att kunna göra vad man vill.

Ju äldre jag blir, desto mer handlar den om att själv få bestämma över sin tid.

Att kunna skriva när orden kommer.

Att kunna läsa en bok utan att känna att man borde göra något annat.

Att kunna ta en promenad bara för att benen vill gå.

Att få tänka en tanke färdigt.

Den här sommaren har lärt mig något.

Jag har inte haft bråttom.

Jag har låtit dagarna komma till mig istället för att jaga dem.

Och det är just därför jag upplever dem så mycket starkare.

Frihet är nog inte alltid att resa längst bort.

Ibland är den största friheten att vakna en lördagsmorgon och veta att dagen fortfarande är helt oskriven.

Att den tillhör dig.

Och att du själv får bestämma hur berättelsen ska fortsätta.

Det känns faktiskt som en ganska fin tanke denna morgon.

God morgon.