Reflektioner i sommarmorgonen - dag 28

Det är måndag morgon.

En ny vecka ligger framför mig. Jag sitter med en filt över mig. Det är en kylig morgon här inne. Utanför skiner dock solen.

Som så många andra måndagar funderar jag över vad den kommer att innehålla. Möten. Samtal. Nya platser. Människor jag ännu inte vet att jag ska träffa.

Och så slår det mig hur ofta vi pratar om att vilja göra avtryck.

Vi vill åstadkomma något.

Bli ihågkomna.

Skapa något som består.

Det är egentligen en ganska mänsklig längtan.

Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de människor som gjort störst avtryck i mitt liv sällan verkade ha det som mål.

De försökte inte imponera.

De försökte inte stå i centrum.

De var bara närvarande.

De lyssnade när andra pratade.

De delade generöst med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.

De såg människor omkring sig.

Och utan att de kanske ens förstod det själva fick de andra att växa.

Jag kan fortfarande tänka tillbaka på lärare, kollegor, vänner och människor jag mött under resor. Inte för att de sa de mest märkvärdiga sakerna, utan för att de fick mig att känna mig sedd. De tog sig tid. De var genuint intresserade. Och ibland räckte ett enda samtal för att förändra hur jag såg på något.

Det är märkligt.

Vi minns sällan människor för hur upptagna de var.

Vi minns dem för hur de fick oss att känna.

Kanske är det därför jag vill börja den här veckan med en annan ambition än vanligt.

Inte att hinna med mer.

Inte att vara effektivare.

Inte att bocka av fler saker på en lista.

Utan att försöka betyda lite mer för någon annan.

Att lyssna lite bättre.

Att ställa en fråga till.

Att ge någon av min tid.

För i slutändan är det kanske just där de verkliga avtrycken uppstår.

Inte när vi försöker lämna dem.

Utan när vi hjälper någon annan att ta nästa steg.

Det känns som en ganska fin tanke att bära med sig in i en ny vecka.

God morgon.