Reflektioner i sommarmorgonen - dag 29

Det är tisdag morgon.

Egentligen hade jag hoppats att allt skulle vara som vanligt när jag vaknade.

Att hemsidan skulle vara tillbaka.

Att bloggen skulle leva igen.

Men den ligger fortfarande nere.

Det har den gjort sedan i går morse.

Det finns en teknisk förklaring. Att det kommer att lösa sig. Att någon arbetar med problemet.

Ändå är det märkligt hur snabbt en känsla kan smyga sig på.

Tänk om den aldrig kommer tillbaka.

Det är en ganska otrevlig tanke.

Inte för att en hemsida är det viktigaste i världen.

Men därför att den under så många år blivit en del av mitt liv.

Nästan varje morgon har jag satt mig ner med kaffekoppen och skrivit.

Tankar.

Reflektioner.

Berättelser.

Och sedan har jag tryckt på "Publicera", med vetskapen om att någon, någonstans, kanske skulle läsa dem.

Den här morgonen vet jag att ingen kommer att kunna läsa det jag skriver.

Antagligen inte idag heller.

Ändå skriver jag.

Och kanske säger det något om varför jag började från början.

Jag skriver inte bara för att bli läst.

Jag skriver därför att skrivandet hjälper mig att förstå världen lite bättre.

Och kanske också mig själv.

Bloggen har aldrig bara varit en hemsida.

Den har varit en vana.

En mötesplats.

En dagbok som råkat stå öppen.

Visst hoppas jag att den snart är tillbaka.

Jag saknar den redan.

Men tills dess tänker jag fortsätta skriva.

För orden behöver inte vänta bara för att tekniken gör det.

Och när bloggen en dag är tillbaka – för det väljer jag faktiskt att tro att den kommer att vara – då kommer också de här morgnarna att finnas där.

Som en påminnelse om att det viktigaste aldrig varit knappen "Publicera".

Det viktigaste har alltid varit att jag satte mig ner och började skriva.

God morgon.