Reflektioner i sommarmorgonen -dag 32
- för 14 timmar sedan
- 2 min läsning
Den här morgonen har jag suttit i den där stolen.
Med en filt över knäna.
Innan solen hunnit fram till balkongen.
Bara jag och mina tankar.
Tankarna får ett annat djup när de inte behöver tävla med klockan.
Under större delen av året är morgnarna fyllda av sådant som ska hinnas med. Tider att passa. Människor att möta. Uppgifter som väntar. Dagar som nästan är färdigskrivna innan de ens har börjat.
Då finns sällan utrymme att bara sitta.
Att låta blicken vila.
Att följa en tanke hela vägen.
Det är just därför jag har skrivit de här morgonreflektionerna under semestern.
De har aldrig bara varit blogginlägg.
De har varit en stund jag velat ge mig själv.
En kopp kaffe.
En filt.
En stilla morgon.
Och tid att tänka innan världen vaknar.
Det är där orden hittar mig.
Inte när jag letar efter dem.
Utan när jag ger dem utrymme att komma.
Den här morgonen satt jag kvar medan fåglarna tog över ljudbilden och den svala luften sakta gav vika för solen.
Då slog det mig hur lite som ibland krävs för att känna sig rik.
En stol.
En filt.
En kopp kaffe.
Och tid.
Vi talar ofta om vikten av återhämtning.
För mig handlar den inte bara om vila.
Den handlar om eftertanke.
Om att ge plats åt sådant som annars drunknar i vardagens tempo.
Det är där de här texterna föds.
Och det är den vanan jag vill bära med mig långt efter att semestern tagit slut.
När solen till slut nådde fram till balkongen reste jag mig.
Inte därför att tankarna var slut.
Utan därför att de hade fått det utrymme de behövde.
Den här sommaren har lärt mig att de lugnaste stunderna ofta ger mest tillbaka.
Inte därför att mycket händer.
Utan därför att man hinner lägga märke till det som annars passerar obemärkt.
God morgon.