Reflektioner i sommarmorgonen - dag 35
- för 1 dag sedan
- 2 min läsning
Det är måndag morgon.
Kaffekoppen står bredvid mig och huset är fortfarande tyst. Jag sitter en stund utan att göra någonting alls. Bara ser ut genom fönstret och låter tankarna komma i sin egen takt.
Den här semestern har fått mig att fundera över vad som egentligen händer med en människa när hon får tid.
Inte en ledig eftermiddag.
Inte en långhelg.
Utan riktig tid.
Tid utan väckarklockor.
Tid utan möten.
Tid utan den där ständiga känslan av att nästa punkt på dagens lista redan väntar.
De första dagarna av semestern var jag mest trött.
Kroppen verkade ha bestämt sig långt innan huvudet gjorde det. Jag sov längre än vanligt och kände hur tempot sakta började sjunka.
Sedan hände något.
Inte över en natt.
Men steg för steg.
Jag började lägga märke till sådant som jag annars går förbi.
Jag läste längre stunder.
Promenerade utan att ha ett mål.
Satt kvar med kaffekoppen.
Och framför allt började tankarna få utrymme igen.
Det slog mig att det inte bara är kroppen som behöver semester.
Fantasin behöver det också.
Nyfikenheten behöver det.
De där idéerna som aldrig får en chans att växa när kalendern redan är full behöver också vila för att kunna vakna.
Det är nog därför jag tycker så mycket om de här morgonstunderna.
De har blivit en del av semestern.
Inte för att jag måste skriva.
Utan för att jag vill ge mig själv en stund då ingenting pockar på uppmärksamhet.
Jag tror att vi ofta tänker att ledighet handlar om att göra sådant vi inte hinner annars.
Men allt oftare känner jag att den också handlar om motsatsen.
Att inte behöva göra någonting alls.
Att få sitta kvar tills tankarna hittar fram.
När vardagen snart kommer tillbaka hoppas jag att jag bär med mig något av den känslan.
Inte hela semestern.
Det går inte.
Men insikten om att några lugna minuter på morgonen kan förändra resten av dagen.
För tid är inte bara något vi har.
Det är också något vi ger oss själva.
Och den gåvan borde vi nog ge lite oftare.
God morgon.