Reflektioner i sommarmorgonen - dag 36

Det är morgon.

Kaffekoppen står bredvid mig och huset är fortfarande tyst.

Jag sitter en stund och funderar över en fråga som egentligen är ganska enkel.

Hur vet man att det kommer att bli en bra dag?

När jag var yngre trodde jag att svaret fanns i kalendern.

Om det hände mycket.

Om något stort väntade.

Om dagen innehöll sådant man sett fram emot länge.

Idag tänker jag annorlunda.

Jag tror att en bra dag sällan avgörs av det stora.

Den byggs av det lilla.

Den börjar med att man vaknar utan stress.

Att man hinner dricka kaffet medan det fortfarande är varmt.

Att man får läsa några sidor i en bok.

Att man har något att se fram emot, även om det bara är en promenad, ett samtal eller några timmar framför datorn.

Jag har märkt att mina bästa dagar nästan alltid börjar på samma sätt.

Inte med tempo.

Utan med lugn.

Inte med måsten.

Utan med nyfikenhet.

Det är också därför de här morgonreflektionerna har blivit så viktiga för mig under sommaren.

De har gett dagen en riktning innan världen hunnit tala om för mig vad jag borde göra.

De har blivit en påminnelse om att livet inte bara handlar om att hinna med.

Det handlar också om att hinna känna efter.

Vi talar ofta om att skapa ett bra liv.

Jag undrar om vi inte borde börja med att skapa bra dagar istället.

För ett liv består trots allt inte av år.

Det består av morgnar.

Av vanor.

Av människor vi möter.

Av tankar vi ger tid.

Och av de små val vi gör, långt innan dagen tagit fart.

När jag ser tillbaka på den här sommaren är det inte de stora händelserna jag kommer att minnas först.

Jag kommer att minnas morgnarna.

Kaffekoppen.

Tystnaden.

Och känslan av att dagen fortfarande låg framför mig, helt oskriven.

Jag tror att det är där en bra dag börjar.

Inte när något stort händer.

Utan när man ger sig själv chansen att lägga grunden för den.

God morgon.