Reflektioner i sommarmorgonen - dag 39

Det är morgon.

Jag sitter med kaffekoppen och bläddrar planlöst bland några semesterbilder.

Det slår mig hur lika de är.

Blå himmel.

Vackra vyer.

Leenden.

God mat.

Solnedgångar.

Vi fotograferar nästan alltid höjdpunkterna.

Och det är inget fel i det.

Men det får mig att tänka på allt det där som aldrig fastnar på en bild.

Ingen fotograferar den första stilla koppen kaffe på morgonen.

Ingen lägger ut en bild när man sitter tyst och bara tittar ut genom ett fönster.

Ingen tar fram kameran när man promenerar utan mål och låter tankarna vandra.

Ändå är det ofta just de stunderna som stannar kvar längst.

Jag tänker tillbaka på mina egna resor.

Visst minns jag Grand Teton, Golden Gate-bron och de stora vyerna.

Men jag minns lika tydligt kaffekoppen på ett litet motell tidigt en morgon.

Samtalen i bilen mellan två platser.

Den där timmen då vi inte gjorde någonting alls.

Det är sådana ögonblick som sällan får några "gilla-markeringar".

Men de blir ofta livets starkaste minnen.

Det får mig också att tänka på den här sommaren.

Jag har skrivit mina morgonreflektioner nästan varje dag.

Inte därför att varje morgon varit spektakulär.

Utan därför att de varit stilla.

En kopp kaffe.

En balkong.

En bok.

En tanke.

Det är inte mycket att fotografera.

Men det är mycket att leva.

Vi lever i en tid där det är lätt att tro att det viktigaste är det som syns.

Jag tror allt mer på motsatsen.

Det viktigaste händer ofta när ingen tittar.

När kameran ligger kvar i fickan.

När telefonen är tyst.

Och när man för en stund bara är där man är.

Det är också semester.

Kanske den finaste sortens semester.

God morgon.