Reflektioner i sommarmorgonen - dag 40

Det är tidig morgon.

Väskorna är packade.

Kaffet är urdrucket.

Om en stund går bilen mot flygplatsen.

Jag tycker om den här känslan.

Inte stressen som ibland hör resandet till, utan det där speciella mellanrummet. Man är inte riktigt hemma längre, men inte framme heller. Resan har redan börjat, trots att flyget fortfarande står kvar på marken.

Det är en känsla jag aldrig riktigt tröttnar på.

Varje resa börjar långt innan man kliver ombord på ett flygplan.

Den börjar när man öppnar kartan för första gången.

När man bokar det där hotellet.

När man läser om platser man länge velat se.

När man börjar undra hur det kommer att kännas att stå där på riktigt.

Sedan kommer den här morgonen.

Den då allt det där plötsligt blir verklighet.

Jag har alltid tyckt om att resa.

Inte för att fly från vardagen.

Utan för att se den med nya ögon när jag kommer hem igen.

Varje plats man besöker lär en något.

Om historien.

Om människorna.

Om kulturen.

Men också om sig själv.

Den här resan känns därför inte bara som en semester.

Den känns som ännu ett kapitel.

Ett kapitel fyllt av nya vägar, nya berättelser och förhoppningsvis nya möten som kommer att stanna kvar långt efter att resväskan packats upp igen.

Samtidigt tänker jag på de senaste veckorna.

På de stilla morgnarna.

På skrivandet.

På de här reflektionerna som fått bli en del av varje dag.

De har lärt mig något.

Att det inte spelar så stor roll var man befinner sig.

Det viktiga är att man fortsätter att vara nyfiken.

Det är nyfikenheten som får oss att ge oss av.

Det är nyfikenheten som får oss att öppna en bok, ställa en fråga eller ta en väg vi aldrig tidigare gått.

Och det är nog den som håller oss unga, oavsett hur många år vi hunnit samla på oss.

Nu väntar flygplatsen.

Nya intryck.

Och nya berättelser.

Jag ser fram emot att få dela dem med er.

God morgon.