Reflektioner i sommarmorgonen - dag 45

Det är torsdag morgon i Killarney.

Jag sitter upp i sängen med ryggen mot huvudgaveln och ser ut genom fönstret. Gatan utanför har redan vaknat. Bilar rullar förbi, människor är på väg till jobbet, några turister drar sina resväskor över trottoaren. Staden har börjat sin dag, medan jag fortfarande befinner mig i den där stilla morgontimmen som jag tycker så mycket om.

Kaffekoppen står bredvid mig.

Och jag låter tankarna vandra tillbaka till gårdagen.

Vi körde Ring of Kerry.

En väg som många beskriver som en av Europas vackraste, och nu förstår jag varför. Landskapet förändrades hela tiden. Havet låg plötsligt öppet framför oss. Nästa stund körde vi mellan gröna kullar där fåren verkade ha större rätt till vägen än bilarna. Vi stannade vid Kerry Cliffs och stod länge och såg ut över Atlanten, där havet mötte klipporna med en kraft som inte behöver göra väsen av sig för att imponera.

Men det var inte de stora vyerna som gjorde starkast intryck på mig.

Det var de små vägarna.

De där vägarna som jag knappt trodde fanns kvar i Europa.

Så smala att två bilar fick stanna och tillsammans lösa vem som skulle backa. Stenmurar på ena sidan. Höga häckar på den andra. Kurvor där man inte kunde se vad som väntade bakom nästa krök.

Det fanns bara ett sätt att köra.

Lugnt.

Med tålamod.

Och med full uppmärksamhet.

När jag satt där och körde tänkte jag på hur annorlunda det är mot hur vi ofta lever våra liv. Vi vill gärna att allt ska gå snabbare.

Vägarna ska vara bredare.

Resorna kortare.

Kalendern effektivare.

Vi vill veta exakt hur lång tid allt kommer att ta och helst ha en app som berättar den snabbaste vägen dit.

På Ring of Kerry fungerade det inte så.

Där var det vägen som bestämde tempot.

Inte jag.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag om den tanken.

För det finns något befriande i att inte alltid kunna skynda.

Att tvingas sakta ner.

Att upptäcka sådant man annars hade kört förbi.

En ensam bondgård.

En stenmur som stått där i hundratals år.

Ett får som obekymrat lägger sig mitt på vägen och inte verkar förstå varför någon skulle ha bråttom.

Det är fascinerande hur lätt vi människor tror att målet är det viktigaste.

Men när jag ser tillbaka på gårdagen är det inte en särskild plats jag först tänker på.

Jag tänker på vägen.

På alla de där kurvorna.

På känslan av att inte veta vad som väntade bakom nästa backkrön.

Och på hur varje ny sväng bjöd på ännu en utsikt som gjorde att man ville stanna bilen igen.

Ännu en anledning varför jag tycker så mycket om att resa.

Inte bara för att upptäcka nya platser.

Utan för att resandet påminner mig om något som är lätt att glömma hemma.

Livet är sällan som en motorväg.

Det liknar betydligt oftare de där små irländska vägarna.

Man ser inte särskilt långt fram.

Man får ta en kurva i taget.

Och ibland väntar den allra vackraste utsikten precis där man minst anar den.

Det känns som en fin tanke att bära med sig när en ny dag nu väntar här på Irland.