Reflektioner I sommarmorgonen - dag 48
- 26 juli
- 2 min läsning
När jag skriver det här går mina tankar allt oftare till hemresan.
Inte för att jag längtar hem.
Inte heller för att jag vill att resan ska ta slut.
Det är bara så det fungerar.
Någonstans under de sista dagarna börjar man tänka annorlunda.
Man slutar planera framåt och börjar istället blicka bakåt.
Jag tror att det händer innan man själv riktigt märker det. Plötsligt ser man inte bara platsen där man står.
Man börjar också se allt det man redan har upplevt.
Dublin.
Galway.
Connemara.
Kilkanay
Ring of Kerry.
Kilkenny
Wicklow
De små byarna.
De smala vägarna.
Pubarna.
Människorna.
Alla de där ögonblicken som redan hunnit bli minnen.
Det speciella är att en resa aldrig riktigt tar slut när man lämnar den.
Den fortsätter leva på ett annat sätt.
Jag tror faktiskt att den fortsätter växa.
Vissa ögonblick får större betydelse när man kommer hem än de hade när man upplevde dem.
En solnedgång över Atlanten.
Ett samtal med människor man aldrig kommer att träffa igen.
En kopp kaffe på ett litet värdshus.
Eller en väg som slingrar sig genom ett landskap där man tvingas sakta ner och bara följa den.
Jag har tänkt på det när jag suttit en stund för mig själv och tittat ut över landskapet.
Hur lätt det är att tro att resor handlar om att samla platser.
Jag tror inte det längre.
De handlar om att samla känslor.
Om att fylla på något inom sig som vardagen sakta tömmer.
Det är därför jag tycker så mycket om att resa.
Inte för att komma bort.
Utan för att komma tillbaka med lite större nyfikenhet.
Lite fler berättelser.
Lite fler perspektiv.
Och kanske också med en större tacksamhet över det liv jag redan har.
Om några dagar är vi hemma igen.
Vardagen väntar.
Jobbet.
Skrivandet.
Alla de där sakerna som också är mitt liv.
Men jag vet redan nu att en del av mig kommer att stanna kvar här.
Vid Atlanten.
På de smala vägarna mellan stenmurarna.
I sorlet från en irländsk pub.
Och i de landskap som fått mig att stanna upp oftare än jag hade tänkt.
Det just det som är en riktigt lyckad resa.
Man kommer hem, men man lämnar aldrig riktigt platsen man reste till.