Reflektioner i sommarmorgonen - dag 50

Häromdagen tänkte jag på hur märklig den här tiden i livet egentligen är.

När vi var runt tjugo var vi ganska lika. Vi tog körkort ungefär samtidigt, flyttade hemifrån, började arbeta eller studera. Livet hade en rytm som många följde, även om vägarna såg olika ut.

Men någonstans längs vägen försvann den gemensamma takten.

I dag, när jag ser mig omkring bland människor i min egen ålder, känns det ibland som om vi lever i helt olika generationer.

Många har blivit mor- eller farföräldrar. De berättar om små händer som letar sig in i deras, om utflykter till lekplatser och om glädjen i att få uppleva livet en gång till – fast genom någon annans ögon.

Andra lämnar sina egna barn på förskolan innan de åker till jobbet. De lever mitt i vardagen med gosedjur, nappflaskor och alldeles för lite sömn.

Några sitter på Hinge eller Tinder och hoppas att nästa svep ska leda till ett nytt kapitel.

Andra har hittat kärleken igen och går på dejt med någon som är tjugofem.

Samtidigt firar några tjugofemårig bröllopsdag och känner sin partner bättre än de känner sig själva.

Och så finns spegeln.

Den verkar behandla oss väldigt olika.

En del ser nästan yngre ut nu än för tjugo år sedan.

Andra ser ut som om livet hunnit ikapp dem flera gånger om. Inte för att de gjort något fel, utan därför att livet aldrig delar ut sina prövningar rättvist. Sorg, sjukdom, stress och sömnlösa nätter lämnar spår som ingen kan välja bort.

Förr trodde jag att livet hade en tidsplan.

Att vissa saker skulle ske vid vissa åldrar.

Nu är jag inte lika säker längre.

Jag tror snarare att livet består av en mängd olika berättelser som råkar utspela sig samtidigt. Någon börjar om när någon annan firar jubileum. Någon får sitt första barn samtidigt som en annan blir pensionär. Någon finner kärleken för första gången, medan en annan tvingas säga farväl.

Och ingen av dem lever fel.

Det är lätt att jämföra sig med andra.

Att fundera över vad man själv hunnit med, eller inte hunnit med.

Men ju äldre jag blir, desto mindre intressant känns den jämförelsen.

För bakom varje människa finns en historia som ingen annan har levt.

Kanske är det just det som är den stora insikten med att bli äldre.

Att livet inte handlar om att komma först.

Inte heller om att följa någon annans karta.

Det handlar om att fortsätta skriva sin egen berättelse – oavsett vilket kapitel man befinner sig i.

För det är inte åldern som avgör var vi är i livet.

Det är livet som avgör hur åldern ser ut.

Den här typen av tanke betättar för oss om något viktigt: två människor kan vara födda samma år, men ändå leva i helt olika världar. Det är just därför vi behöver vara lite varsammare med våra jämförelser – och lite generösare med vår förståelse.