Reflektioner i sommarmorgonen - dag 51
- 29 juli
- 2 min läsning
Det är onsdag morgon.
Kalendern säger att vi är i slutet av juli och jag inser att det finns en särskild känsla just den här tiden på året.
Den är svår att beskriva.
Sommaren är fortfarande här.
Gräset är fortfarande grönt.
Kvällarna är fortfarande ljusa.
Man kan fortfarande sitta ute långt in på kvällen och låta dagen rinna ut i ett stilla samtal.
Och ändå...
Ändå är det som om sommaren har bytt ton.
Det är inte höst.
Inte ens i närheten.
Men den där känslan av att sommaren skulle vara oändlig har sakta lämnat oss.
Jag har alltid tänkt att slutet av juli påminner om en söndag kväll.
Inte därför att något är slut.
Utan därför att man vet att ett nytt kapitel snart börjar.
Den tanken gör mig lugn, men också en liten förväntan.
De senaste veckorna har varit fyllda av upplevelser.
Nu börjar tankarna sakta röra sig mot det som väntar.
Bokprojekten ligger kvar på skrivbordet.
Snart drar föreningsarbetet igång på allvar igen och någonstans där borta väntar också en ny skoltermin, med nya elever, nya samtal och nya möjligheter.
Förr brukade jag nästan känna ett motstånd inför den här tiden.
Jag ville hålla fast vid sommaren lite till.
Nu känner jag något annat.
Tacksamhet.
För jag har insett att livet inte består av en enda lång årstid.
Det består av kapitel.
Och varje kapitel har något som det andra inte har.
Sommaren ger oss tid.
Hösten ger oss riktning.
Vintern ger oss eftertanke.
Våren ger oss hopp.
Det är därför man skall tycka om slutet av juli.
Det påminner om att ingenting står still.
Inte naturen.
Inte livet.
Inte vi.
Och det är nog precis som det ska vara.
För om allt alltid såg likadant ut skulle vi nog sluta uppskatta förändringen.
Jag sitter med kaffekoppen och ser ut genom fönstret.
Sommaren är fortfarande här.
Den har bara blivit lite mognare.
Lite lugnare.
Och det är just därför jag tycker så mycket om den här tiden.
Den kräver ingenting.
Den viskar bara att ett nytt kapitel snart väntar.
Och det känns faktiskt ganska fint.