Reflektioner i sommarmorgonen - dag 52

Det är morgon.

Kaffekoppen står bredvid datorn och arbetet med mitt senaste projekt har gått in i sin kanske mest intensiva fas. Nu handlar det om de sista justeringarna. Att stryka, lägga till, läsa om och läsa en gång till. Det är ett arbete som kräver full koncentration.

Ändå märker jag att tankarna hela tiden drar åt ett annat håll.

Orden pockar på min uppmärksamhet.

Inte orden i manuset.

Utan orden i språket.

De där som vi håller på att tappa bort.

Jag har alltid fascinerats av ord. Inte bara för vad de betyder, utan för vad de får oss att känna. Ett enda ord kan bära på hundratals år av historia. Det kan beskriva en känsla som annars skulle kräva flera meningar.

De som känner mig vet att jag har några favoriter. T ex:

Ynnest.

Hänförelse.

Fager.

Vänslas.

Förlusta sig.

Det är ord som nästan smakar när man uttalar dem. Ord med en rytm, en tyngd och en skönhet som gör att de stannar kvar.

Och de är inte ensamma.

Vi har ett svenskt språk som är fullt av sådana ord. En del har försvunnit nästan helt. Andra lever kvar, men används så sällan att de känns främmande när man stöter på dem.

Det tycker jag är lite sorgligt.

För när ett ord försvinner händer något mer än att ett uppslagsord stryks ur vårt aktiva ordförråd.

Vi förlorar också ett sätt att tänka.

Ett sätt att beskriva världen.

Språket är inte bara ett verktyg för att kommunicera.

Det formar hur vi ser på livet.

Om vi nöjer oss med färre ord, nöjer vi oss också med färre nyanser.

Det därför jag fastnar så lätt när jag hittar ett gammalt ord i en bok eller en dikt.

Jag vill nästan lyfta upp det, damma av det och låta det få leva en stund till.

Inte av nostalgi, utan därför att jag tror att ett rikt språk också ger oss ett rikare sätt att förstå varandra.

Det är nog därför jag blir distraherad just nu.

Manuset väntar tålmodigt.

Men orden står bredvid och knackar mig på axeln.

De vill inte bli bortglömda och kanske har de rätt.

Kanske behöver vi ibland stanna upp och ge plats åt ett ord som ynnest, känna hänförelse inför en vacker utsikt, kalla något fager utan att le urskuldande, eller rent av säga att vi förlustar oss i en god bok eller ett långt samtal.

För språk förändras.

Det ska de göra, men ibland tror jag att utveckling också handlar om att våga bära med sig det bästa från det som varit.

Kanske är det dags att ge några av de vackraste svenska orden en liten renässans.

Jag tänker i alla fall göra mitt.