Reflektioner i sommarmorgonen - dag 53

Det är fredag morgon.

Den sista dagen i juli och jag tänker på hur vi alltid verkar stå med ena foten i dagen och den andra i morgondagen.

När det är måndag längtar vi till fredag.

När det är vinter drömmer vi om sommaren.

När vi är mitt i semestern börjar vi fundera på hösten.

Och när det är den sista juli börjar vi redan tala om augusti.

Jag gör likadant.

Jag tänker på bokprojekt som ska bli färdiga.

På idéer jag vill skriva ner.

På allt som väntar runt hörnet.

Det är inget fel i det.

Framtiden är en stark drivkraft.

Men ibland undrar jag hur många dagar vi egentligen missar, därför att vi redan har börjat leva i nästa.

Den här fredagen kommer aldrig tillbaka.

Inte den här morgonen heller.

Ljuset ser ut precis så här bara i dag.

Träden utanför mitt fönster är lite grönare än de kommer att vara om några veckor.

Kaffet smakar likadant som i går.

För varje dag bär med sig något som förändrar oss, även om vi sällan märker det när det händer.

Jag tror att vi ibland underskattar vanliga dagar.

Vi väntar på födelsedagarna.

Resorna.

Helgerna.

De stora ögonblicken.

Men livet har en förmåga att gömma sina viktigaste stunder i det som först ser helt ordinärt ut.

Ett telefonsamtal.

En promenad.

En tanke som plötsligt leder vidare.

Eller en fredag i slutet av juli som bara råkar bli dagen då man ser något på ett nytt sätt.

Därför tycker jag om de här morgonstunderna och jag är fast besluten att inte låta dagen rusa förbi bara för att kalendern snart visar ett nytt datum.

Augusti kommer tids nog.

Men först tänker jag ge den sista juli den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar.

För det är just så livet ska levas.

Inte genom att ständigt vänta på nästa kapitel.

Utan genom att läsa den sida man faktiskt befinner sig på.