Reflektioner i sommarmorgonen -dag 54

Det är lördag morgon.

Kaffekoppen står bredvid mig och mina tankar är fortfarande kvar i går kväll.

Det blev en sådan där kväll som inte hade någon plan från början. Det var jag, Eric och Karl, och någonstans under kvällen började vi lyssna på gamla inspelningar med Beer Drinking Boys.

Låtar som spelades in för många år sedan.

Det var länge sedan jag hörde en del av dem.

Ännu längre sedan jag tänkte på hur de kom till.

Men plötsligt var jag där igen.

Jag berättade om studion.

Om inspelningarna.

Om låtarna som blev annorlunda än vi först hade tänkt.

Om spelningarna.

Om människorna.

Och om den där märkliga känslan av att, åtminstone för en stund, få leva det där livet..

Vi skrattade åt en del minnen.

Andra blev nästan overkliga när de berättades högt.

Tiden gör något med våra berättelser.

När vi är mitt i dem hinner vi sällan förstå deras värde.

Vi bara lever.

Det är först många år senare, när man berättar dem för någon annan, som man inser att de faktiskt blev en del av ens livshistoria.

Jag tänkte också på hur viktigt det är att de där berättelserna får berättas.

Inte för att man vill leva på gamla meriter.

Inte för att man tror att allt var bättre förr.

Utan därför att berättelser binder samman generationer.

De hjälper våra barn att förstå vilka vi var innan vi blev deras föräldrar.

De visar att också vi hade drömmar.

Att vi vågade satsa.

Misslyckades ibland.

Lyckades ibland.

Och levde ett liv som fortsätter långt utanför fotografierna.

När jag såg Eric och Karl lyssna och ställa frågor insåg jag att det inte var musiken som var det viktigaste den där kvällen.

Det var samtalet.

Berättelserna.

Och den där känslan av att en del av mitt liv nu fått ett nytt liv genom deras nyfikenhet.

Det är en fin tanke.

För vi lämnar inte bara efter oss fotografier, hus eller saker.

Vi lämnar också berättelser.

Och kanske är det just de som lever allra längst.

God morgon.