Reflektioner i sommarmorgonen - dag 55

Som barn sa jag brandgul.

Inte orange.

Jag sa skär, inte rosa.

Jag sa violett, inte lila.

Och jag har funderat på något den senaste tiden. När slutade jag egentligen säga brandgul?

Jag kan inte minnas det.

Ingen berättade att ordet var omodernt. Ingen rättade mig. Ingen fattade ett beslut. Ändå försvann det sakta ur mitt språk. Någon gång längs vägen började jag säga orange, precis som alla andra.

Kanske är det så språk förändras.

Inte med buller och bång, utan nästan ljudlöst.

Ord som en gång var självklara bleknar, tills de en dag bara lever kvar i minnet hos dem som en gång använde dem.

Och det är inte bara orden som förändras. Med dem försvinner också något av den tid de tillhörde. Brandgul är inte bara en färg. För mig är det också lågstadiet, kritor i en plåtask, skolböcker med slitna pärmar och en tid då världen fortfarande var liten.

Jag tycker om att språk utvecklas. Det måste det få göra, m en ibland undrar jag om vi inte lämnar vissa ord lite för lätt bakom oss. För varje ord bär på en historia, en klang och en känsla som inget annat ord riktigt kan ersätta.

Så idag tänker jag slå ett litet slag för de ord som nästan tystnat. Inte för att de är gamla, utan för att de fortfarande är vackra.

Och kanske är dagens fråga denna:

Finns det något ord du en gång använde utan att tänka på det – men som du en dag slutade säga, utan att ens märka när det hände?

Önskar er alla en riktigt fin söndag.