Reflektioner i sommarmorgonen - dag 61

Det är lördag morgon och jag har gått och tänkt på en sak sedan i går kväll.

Hur väl känner vi egentligen människorna som står oss allra närmast?

I går var jag med och firade en vän som fyllt jämnt. En sådan där vän som funnits med under väldigt många år. En människa som man delat så mycket med att man efter ett tag tar för givet att man känner varandra utan och innan.

Det blev en väldigt trevlig tillställning.

God mat, fint sällskap och framför allt många bra samtal. Precis sådant som en födelsedagsfest ska innehålla.

Men så var det tipspromenaden.

Gästerna hade fått bidra med frågor om födelsedagsbarnet och många av dem handlade om personliga händelser, minnen och små ögonblick ur livet. Sådant som bara ett fåtal människor rimligtvis kunde känna till.

Jag kände mig ändå rätt segerviss när vi började.

För kom igen.

Vi har känt varandra i väldigt många år.

Vi har hunnit dela åtskilligt genom livet. Jag har hört berättelserna. Varit med om en del av dem. Jag trodde att det skulle finnas ganska få saker om honom som jag inte redan kände till.

Det visade sig vara precis tvärtom.

Fråga efter fråga dök upp och gång på gång insåg jag:

Det där hade jag ingen aning om.

Och någonstans mellan skratten och alla felaktiga svar började jag fundera.

Hur väl känner man egentligen en annan människa?

Vi säger gärna att vi känner någon väl.

Vi vet vad personen tycker om att äta. Vilken musik han lyssnar på. Hur han reagerar när han blir irriterad. Vi känner till familjen, jobbet, vanorna och historierna som berättats så många gånger att vi nästan skulle kunna återge dem själva.

Men ett människoliv är stort.

Så mycket händer innan vi möts.

Och även under alla de år vi känner varandra lever vi parallella liv.

Vi arbetar på olika platser.

Möter olika människor.

Har samtal den andre aldrig hör.

Upplever saker som aldrig blir berättade.

Bär på minnen som av någon anledning aldrig kommer upp.

Det betyder inte att vi känner varandra dåligt.

Tvärtom tror jag att det säger något ganska fint om människan.

Vi blir aldrig färdiga.

Det finns alltid fler rum att öppna.

Fler berättelser att höra.

Fler erfarenheter bakom den människa vi tror att vi redan känner utan och innan.

Och det är en tanke jag tycker om.

För alternativet vore egentligen ganska tråkigt.

Tänk om vi efter tjugo, trettio eller fyrtio års vänskap verkligen visste precis allt om varandra.

Inga fler frågor att ställa.

Inga nya historier att upptäcka.

Inget kvar som kan få oss att utbrista:

Det där har du aldrig berättat!

I går kväll blev jag påmind om att lång vänskap inte innebär att man till slut vet allt om varandra.

Den innebär att man har fått väldigt lång tid på sig att fortsätta lära känna varandra.

Det är något helt annat och betydligt finare.

Nu ska jag snart ge mig iväg igen. Tillbaka mot kustbandet för att tillbringa dagen tillsammans med en annan vän som också funnits i mitt liv under många år.

Efter gårdagens tipspromenad kommer jag nog dit med lite större ödmjukhet.

Och med en fråga som jag inte riktigt kan släppa:

Hur väl känner vi egentligen varandra?

Det finns nog bara ett sätt att ta reda på det.

Att fortsätta prata.

Fortsätta fråga.

Och framför allt fortsätta vara nyfikna på varandra.