Reflektioner i sommarmorgonen dag 7

Det är måndag morgon.

Midsommarveckan har börjat.

Bara det känns nästan märkligt att skriva.

För inte så länge sedan stod vi där i januari och tittade ut över ett nytt år. Sedan kom februari, mars och april. Skolvardag, möten, lektioner, regniga morgnar, tidiga väckarklockor och alla de där dagarna som var så vanliga att man knappt lade märke till dem.

Och nu är vi här.

I veckan som för många markerar början på sommaren.

För min del återstår några saker att avsluta innan det är dags att stänga arbetsdatorn, låsa klassrumsdörren och gå på semester. Några möten. Några samtal. Några sista punkter som ska bockas av.

Det är märkligt hur livet fungerar.

Under stora delar av året längtar vi framåt. Till helgen. Till ledigheten. Till semestern.

Men när den väl närmar sig börjar man också se tillbaka.

På människorna man mött.

På allt som faktiskt blev gjort.

På saker som gick bättre än man trodde och sådant som kanske inte blev som man hade tänkt sig.

Det är därför jag tycker om just den här veckan.

Den är ett mellanrum.

Inte riktigt arbete längre.

Inte riktigt semester ännu.

En plats mellan två kapitel.

Jag tänker också på midsommar.

På hur märkligt stark den traditionen fortfarande är i Sverige. Kanske starkare än nationaldagen på många sätt. Vi samlas kring något som egentligen är ganska enkelt. Ljuset. Sommaren. Människorna omkring oss.

Kanske är det därför midsommar överlevt generation efter generation.

Den handlar inte om prestation.

Den handlar om närvaro.

Det är just det jag längtar mest efter nu.

Några veckor där klockan får bestämma lite mindre.

Där morgonkaffet får ta lite längre tid.

Där samtalen inte behöver avslutas för att nästa punkt i kalendern väntar.

Men först ska den här veckan levas.

För även om semestern finns där framme vid horisonten är det fortfarande måndag morgon.

Och livet händer som bekant inte bara på destinationen.

Det händer på vägen dit.