Reflektioner i sommarmorgonen - del 2

Det är tisdag morgon den 9 juni.

Regnet hänger i luften. Prognoserna lovar ännu en dag med paraplyväder och grå himmel. Och om jag ska vara ärlig börjar jag bli ganska trött på det nu.

För någonstans här i början av juni brukar sommaren göra entré på riktigt.

Man börjar tänka på kvällar utomhus. På kaffe i morgonsolen. På gräsklippare som hörs på avstånd. På badplatser, semesterplaner och den där känslan av att livet flyttar ut.

Men i år känns det som om sommaren står kvar någonstans bakom kulisserna och tvekar.

Samtidigt märker jag hur märkligt mycket vädret påverkar oss. Några dagar med sol och människor ler mot varandra på ett annat sätt. Samtalen blir lättare. Energin kommer tillbaka. Framtiden känns lite ljusare.

Kanske är det därför vi pratar så mycket om vädret i Sverige.

Det handlar egentligen inte om vädret.

Det handlar om hopp.

Om att nästa vecka kanske blir bättre. Om att semestern fortfarande ligger framför oss. Om att den där kvällen på altanen, promenaden vid havet eller grillmiddagen med vännerna fortfarande väntar.

Vi är bara inte där riktigt än.

Men vi närmar oss.

Och kanske är det just det som är min morgontanke denna tisdag.

Att även om regnet kommer idag så är det faktiskt sommaren vi väntar på.

Och förr eller senare brukar den hitta hit.

Den gör alltid det.