Resdag- från röda klippor till gröna vidder

Idag är det en resdag. En sådan där dag då vägen själv får vara huvudpersonen.

Vi har drygt 80 mil framför oss – en lång, böljande färd genom Colorados hjärta upp till Pinedale i Wyoming, där vi kommer att övernatta. Att vara två som delar körningen är en gåva. Det betyder att vi kan växla – inte bara mellan förare, utan mellan fokus. Jag får tid att skriva, tänka, låta landskapet sjunka in. Och Colorado gör det lätt att drömma – det här är ett land av vidder, mjuka kullar och snöklädda toppar som ännu dröjer sig kvar trots sommarvärmen.

Just nu sitter jag i passagerarsätet. Tangenterna smattrar, och utanför fönstret breder landsbygden ut sig i allt från solbrända fält till gröna skogspartier. Vi passerar små samhällen som blinkar till som fotnoter i resan, men också de har sin charm. En gammal diner här, en övergiven lada där. Det är vackert på ett lågmält och ärligt sätt.

Bilden som får följa med det här inlägget är från igår – från Monument Valley. Jag och Anette framför det mäktiga, tidlösa landskapet. Röda klippor, evig himmel. En plats som bär på så mycket myt och magi att det nästan känns overkligt att man faktiskt varit där. Men vi var där.

Och idag – ja, idag är vi bara på väg. Men ibland är just det det allra bästa: att bara åka, låta tankarna gå i takt med vägens svängar och känna att världen fortfarande ligger öppen framför en.