Sail On – om att våga lämna det som varit bakom sig

Det är tisdagskväll. Jag sitter med min röda anteckningsbok framför mig och lyssnar på musik. Just nu är det Lionel Richie och Tim McGraw som sjunger Sail On. Och ibland är det märkligt hur en låt som man hört många gånger plötsligt får en att stanna upp och lyssna lite extra. Det här är en sådan låt.
Sail On skrevs av Lionel Richie och spelades ursprungligen in av The Commodores 1979. Drygt trettio år senare gjorde Richie en ny version tillsammans med countrystjärnan Tim McGraw på albumet Tuskegee. Det är en fantastisk kombination. Richies varma, själfulla röst och McGraws lite strävare countryröst. Två musikaliska världar som möts och visar att en riktigt bra berättelse inte behöver bry sig om några genregränser.
Men det är framför allt texten jag fastnar för den här kvällen. Den handlar om ett förhållande som inte blev vad man hade hoppats på. Om en människa som har gett av både sin tid, sitt hjärta och sina förhoppningar, men som till slut inser att det inte längre finns någon anledning att fortsätta. Och det intressanta är att sången inte stannar i bitterheten. Den rör sig vidare. Från besvikelse till något som nästan kan beskrivas som befrielse.
Jag tänker att det där gäller betydligt mer än kärleksrelationer. Vi människor har en märklig förmåga att hålla fast vid sådant som egentligen redan har passerat sitt bäst före-datum. Det kan handla om relationer, arbeten, vänskaper eller gamla föreställningar om hur livet borde ha blivit. Vi fortsätter ibland att kämpa för något, inte för att vi längre tror på det, utan för att vi redan har investerat så mycket av oss själva. Tid, kraft, känslor och förhoppningar. Och då blir det svårt att släppa taget. För om vi lämnar, vad händer då med allt det vi har lagt ner?
Men kanske är det just där vi tänker fel. Det som varit behöver inte ha varit meningslöst bara för att det inte varade för alltid. En relation kan ha betytt oerhört mycket, även om den tog slut. Ett engagemang kan ha varit värdefullt, även om det en dag är dags att lämna över till någon annan. En dröm kan ha hjälpt oss framåt, även om vi till slut upptäcker att vi vill något annat. Jag tror att det krävs ett visst mod för att inse det.
Vi talar ofta om vikten av att aldrig ge upp. Att kämpa vidare. Att hålla ut. Och visst finns det mycket klokskap i det. Men vi talar betydligt mer sällan om modet att faktiskt sluta kämpa. Att inse att man har gjort sitt bästa. Att det räcker nu. Att man kan gå vidare utan att behöva utse någon till förlorare.
Det är kanske det jag tycker allra bäst om med Sail On. Att den, trots sin besvikelse, inte låter som en människa som har förlorat hoppet. Snarare som någon som börjar hitta tillbaka till sig själv. Och när jag sitter här denna novemberkväll och lyssnar på de båda sångarna tänker jag på hur mycket av livet som faktiskt handlar om just detta. Att veta när man ska hålla fast och när man ska släppa taget. Det är inte alltid lätt att skilja det ena från det andra. Kanske blir vi heller aldrig riktigt färdiga med att lära oss det.
Men en sak har jag blivit alltmer övertygad om genom åren. Vi behöver inte bära med oss allt som har hänt för att visa att det har betytt något. Ibland räcker det att vara tacksam för det som varit, acceptera det som inte blev och sedan fortsätta framåt.
Jag lägger ifrån mig pennan en stund. Lionel Richie och Tim McGraw sjunger vidare och jag tänker att det kanske är just så enkelt och samtidigt så svårt.
Att gå vidare betyder inte att det förflutna saknade betydelse. Det betyder bara att framtiden också förtjänar en chans.