Saker vi aldrig fick sagt

Det finns meningar som aldrig blev avslutade. Ord som fastnade någonstans mellan hjärtat och munnen och aldrig hittade fram. Vissa tappades bort i brådskan, andra i modlösheten. Några sparade man för länge – tills de inte hade någon att landa hos längre.

Vi bär alla på sådana ord. Tysta, små fragment av samtal som aldrig blev av. Kanske var det till en vän man tappade kontakten med. En släkting man tog för given. En kärlek som gled mellan fingrarna innan man förstod vad man höll i. Eller någon som försvann innan man hann räcka fram allt man ville ge.

Det är märkligt hur dessa ofullständiga meningar stannar kvar. Hur de följer en genom åren, som levande ekon. Inte plågsamma – inte längre – men fortfarande närvarande. Som om de vill påminna en om vilken sorts människa man försöker vara.

Jag tänker ofta på det där. Hur starkt vi formas av det som aldrig blev. Av de ord vi bar men aldrig uttalade. Av de ursäkter som aldrig kom, och av den tacksamhet vi aldrig fick chans att uttrycka. Det är som att livet har ett eget arkiv för allt det där. Och ibland öppnas en låda av sig själv.

Man går förbi en plats.

Hör en låt.

Ser en bild.

Och plötsligt är man tillbaka i det där rummet där man borde ha sagt något men inte gjorde det.

Men det finns en stillsam tröst: att insikten i sig är ett slags försoning. Det är någonting fint i att vi fortfarande tänker på de där människorna, att vi fortfarande känner. Det betyder att banden inte var tomma. Att något i oss fortfarande håller dem nära, även när livet gått vidare.

Kanske är det så att vissa ord inte måste sägas högt för att vara sanna. Kanske räcker det att vi bär dem, att vi vet vilka de var avsedda för, att vi känner dem i bröstet när vi minns. Det är inte detsamma som att få en avslutning – men det är en sorts vila.

Och så tänker jag ibland: om jag träffade den där personen i dag, skulle jag våga säga det då? Inte för att ändra något, inte för att rätta historien, utan bara för att det är rätt.

Det är märkligt hur tiden lär oss sådant. Hur den gör oss mjukare, ärligare, mer benägna att tala innan det blir för sent.

Så kanske är det detta som är lärdomen i allt vi aldrig fick sagt:

Att vi får en ny chans varje dag med dem som fortfarande finns kvar.

Att vi kan välja att inte låta framtiden fyllas av fler tysta rum.

Att ord också är handlingar, och att de faktiskt spelar roll.

Och någonstans i den tanken ligger en sorts frid. Ett sätt att gå vidare, inte genom att glömma det som aldrig blev sagt – utan genom att låta det göra oss lite modigare.

Lite sannare.

Lite mer levande.