Saker vi alla gör, men aldrig erkänner

Vi hör ett samtal vid bordet bredvid och försöker se ut som om vi inte lyssnar. Samtidigt sänker vi rösten i vårt eget sällskap för att inte missa hur berättelsen slutar.

Vi lägger ut en bild på sociala medier och intalar oss att det inte spelar någon roll vilka som ser den. Ändå är vi snart där och kontrollerar listan. Inte bara hur många som har tittat, utan exakt vilka. Ibland letar vi efter ett särskilt namn. Ibland efter ett namn som vi hoppas att vi inte letar efter.

Vi får en instruktion som vi inte riktigt förstår, men nickar ändå på ett sätt som ska signalera att allting är glasklart. Sedan försöker vi i smyglista ut vad vi egentligen förväntas göra. Hellre det än att säga de där orden som borde vara så enkla:

”Jag förstår faktiskt inte.”

Vi läser ett meddelande och väntar med att svara. Inte alltid för att vi är upptagna, utan för att vi inte vet vad vi ska skriva. Ibland formulerar vi svaret flera gånger i huvudet. Ibland går det så lång tid att det plötsligt känns ännu svårare att svara. Till slut behövs nästan en förklaring till tystnaden, fast det från början bara handlade om några minuters tvekan.

Och innan vi ringer ett viktigt telefonsamtal övar vi på den första meningen. Kanske också på den andra. Vi föreställer oss vad den andra personen kommer att säga och förbereder kloka svar på frågor som kanske aldrig ställs. När någon sedan svarar säger vi ändå:

”Hej… det är jag.”

Vi går tillbaka och läser våra egna inlägg. Vi tittar på bilder där vi själva är med lite längre än på de andra. Vi söker ibland på vårt eget namn. Vi låtsas känna igen någon som vi inte alls minns. Vi skrattar när alla andra skrattar, trots att vi inte riktigt hörde vad som sades.

Och någon gång har vi nog alla sagt ”jag är på väg” när vi fortfarande står hemma och letar efter nycklarna.

Det är märkligt hur mycket kraft vi lägger på att försöka framstå som säkra, oberörda och väl förberedda. Som om alla andra går omkring och har full kontroll, men kanske gör de precis samma sak.

Kanske sitter personen bredvid också och funderar på hur länge man bör vänta innan man svarar på ett meddelande. Kanske övar även den mest självsäkra människan på vad hon ska säga innan hon ringer. Kanske hoppas vi allihop lite för mycket på att just en viss person ska ha sett det vi lade ut.

Det är inga stora hemligheter. Inget vi behöver skämmas för.

Bara små sprickor i den välpolerade ytan där det allra mänskligaste hos oss tittar fram.