Samtal med tiden

Morgonen kom tidigt, som de ofta gör. Inte för att klockan ringde, utan för att huvudet redan var vaket. Tankarna låg kvar uppe på höjden ovanför staden, där vi stod igår och såg ut över Alicante, havet och horisonten som aldrig riktigt tar slut.

Jag har ägnat den här stilla morgonen åt att förkovra mig i historien om Castillo de Santa Bárbara. Läst, följt århundraden bakåt i tiden.

Fästningen där uppe är inte bara en utsiktsplats. Den är ett arkiv av tid. Redan på 200-talet fanns det befästningar på Benacantilberget, men det var under den muslimska perioden på 800-talet som platsen verkligen tog form. Namnet Santa Bárbara kommer från den dag år 1248 då kastilianerna erövrade borgen – på Sankta Barbaras dag. Sedan dess har murarna sett kungar, fångar, uppror och krig passera. Under spanska tronföljdskriget bombarderades den skoningslöst. Under inbördeskriget användes den som fängelse. Och ändå står den kvar.

När vi gick där igår kändes det nästan fysiskt. De tjocka murarna, de slitna stenarna, gångarna som leder ingenstans och överallt på samma gång. Uppe på den högsta nivån, La Torreta, står man 166 meter över havet och ser hur staden breder ut sig nedanför – som om historien och nuet samsas om samma vy.

Det gav mersmak. Inte bara som besökare, utan som människa. För det finns något med sådana här platser som påminner en om proportioner. Om hur kort våra egna dagar är, och hur länge vissa platser bär våra spår efteråt.

Nu sitter jag här, dagen ligger framför oss, men jag bär fortfarande med mig gårdagen. Castillo de Santa Bárbara blev mer än ett utflyktsmål. Den blev ett samtal med tiden. Och kanske är det just det som gör resor som denna viktiga – att de inte bara tar oss någonstans, utan också förankrar oss lite djupare i var vi står.