Sidospår

Det var inte så jag hade tänkt det.

Det var inte planen. Inte kartan. Inte det där jag målade upp i tjugoårsåldern när man fortfarande trodde att livet gick att rita i raka streck. Men så hände något – och plötsligt var jag någonstans jag inte tänkt vara.

Det kanske var ett jobb jag tog "så länge". En plats jag bara skulle bo på i några månader. Ett samtal som ledde till ett möte som blev till en relation som blev till en familj.

Och det märkliga är att man inte ens märker det när det händer. Man tror att man är på väg någon annanstans. Men sen ser man sig om – och inser att man redan är framme. På en annan plats än man planerade. Men kanske just där man skulle vara.

Jag trodde länge att sidospår var något tillfälligt. Att man kunde "komma tillbaka på banan" om man bara försökte. Men det var innan jag förstod att sidospår ofta är livet självt. Att det är där vi utvecklas. Där vi ställs inför det oväntade.Där vi slutar upprepa vad vi trodde vi visste – och börjar leva det vi faktiskt känner.

Det kan vara något så litet som att ta en annan väg hem. Eller att tacka ja till något man egentligen inte vågar.

Och så plötsligt: ett helt nytt kapitel.

Jag vet inte om det är så för alla. Men för mig har det blivit tydligt: Det jag trodde var omvägar visade sig vara huvudvägar.

Det jag såg som tillfälligt blev bestående.

Och det jag nästan tackade nej till – det blev mitt liv.