Sista juli

Sista juli.

Jag sitter ute på balkongen och låter kvällen gå långsamt. Det är vindstilla. Himlen har den där dämpade färgen som bara kommer när det varit varmt länge och något håller på att skifta. Det sägs att regnet ska komma i morgon. Kanske hela veckan. Kanske resten av sommaren.

Men just nu är det bara stilla.

En fin kväll. En sån där som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå stannar kvar i kroppen. Syrsorna har börjat spela. Någon grillar, det doftar glöd och något med vitlök. Jag hör dämpade röster, nån skrattar, nån säger "vi borde ses oftare" och jag tänker att det där hör man nästan varje sommar. Kanske menar vi det, kanske bara just i stunden.

Det har varit en lång sommar. Inte slut än, men ändå – något tonar ut. Något rundas av. Jag känner det i luften, i hur kvällarna kryper lite närmare. I hur kroppen börjar längta efter rutiner, och hur tankarna börjar röra sig mot det där som väntar i augusti.

Men inte än.

I kväll är det bara jag, balkongen och det som varit.

Och kanske – om jag lyssnar noga – en viskning från september som ännu inte riktigt vågar ropa.

Så jag sitter kvar en stund till.

Dricker upp det sista av dagen.

Och säger tack, juli.