Sista sommarkvällen

Det är som om luften vet vad som är på väg att hända. Den känns lite tyngre, lite mer beslutsam. Ljuset dröjer sig kvar, men utan samma hetta. Solen glider långsamt ner bakom skogskanten och lämnar himlen i färger som inte finns på någon färgkarta.

Jag minns hur det var när man var yngre – när sommaren kändes oändlig och varje kväll var ett löfte. Ändå kom alltid den där sista. Den man inte visste var den sista förrän den redan hade passerat. Man satt där med vänner, skrattade, och tänkte att det fanns fler kvällar, fler chanser.

Nu märker jag den i tid. Kanske är det åldern, kanske bara vana. Det blir tystare mellan träden. Doften av nyklippt gräs blandas med något annat – jord, fukt, början på höst. Och någonstans i allt det där finns ett vemod som är lika mycket tack som farväl.

Jag vet att det kommer fler somrar. Men aldrig just den här igen. Och det är väl därför jag sitter kvar lite längre ikväll, låter mörkret komma som en gammal vän jag inte sett på länge.