Skärtorsdag på Mallorca

Idag är det Skärtorsdag och vår egen stilla vecka fortsätter. Enligt prognosen ska en stor gul sol breda ut sig över allt här, men vi får väl se. Det har varit minst sagt växlande väder hittills – varmt, kallt, blåsigt, vindstilla, mulet, soligt och regnigt om vartannat. Men oavsett vad himlen bjuder på så har vi det fantastiskt.

Det är något särskilt med de här dagarna. Tiden rör sig långsammare. Morgnarna är stilla. Jag börjar dagen med att skriva, långt innan frukost, innan folk här på turistanläggningen har vaknat till liv. Den här stunden är viktig för mig. Det är som om allt är tyst och väntar. Jag dras till orden, till berättelsen. I den värld jag skriver fram är det långt ifrån stilla – där sätts allt på sin spets. Jag håller i taktpinnen. Jag dikterar villkoren i en värld där både levande och döda rör sig.

Vi är nu mer än halvvägs genom stilla veckan. Den här veckan som också kallas för dymmelsveckan, passionsveckan eller tysta veckan. Kärt barn har många namn. Det händer att någon kallar det för påskveckan, men det är egentligen namnet på den vecka som följer efter påskhelgen.

Skärtorsdagen bär på sin egen tyngd. Det är nu vi rör oss in i det mest dramatiska dygnet av påsken. Det är nu berättelsen om den sista måltiden får liv igen. Jesus som tvättar lärjungarnas fötter. Brödet och vinet. Oron i rummet. Orden som visar att något stort och svårt är på väg. Och ändå: kärlek, ödmjukhet, närvaro.

Även här, där jag befinner mig, mitt i det vackra och stilla, infinner sig en känsla av eftertanke. Ett lugn, men också något som griper tag. Kanske är det just den här dagen som öppnar dörrar till minnen. Jag tänker på människor jag saknar. På samtal som inte längre förs. På längtan.

Men dagarna och kvällarna kommer med sitt eget ljus. Och sin egen glöd.

Vi samlas kring ett bord, ett gäng vänner. Några glas, några skratt, några samtal som dröjer sig kvar. Elden i bakgrunden speglar det som finns mellan oss – något som inte går att ta på, men som känns. En sorts värme som lever i blickarna, i tystnaden som får finnas, i skämten som vi aldrig riktigt tröttnar på.

Det är speciellt att kunna vara tillsammans så här. Att få dela dagar utan brådska, utan måsten. Vi är olika, men vi bär något gemensamt. Åren, upplevelserna, historierna vi återvänder till. Ibland räcker en blick för att förstå varandras tankar. Det är då man vet att man hör ihop.

Stilla veckan fortsätter ett tag till. Den rymmer både stillheten och skratten, sorgen och ljuset. Och mitt i allt – tacksamheten.

---