Skärtorsdagens tysta skifte mellan vardag och helg

Det är skärtorsdag.

En sådan morgon där man redan vet att dagen kommer att delas i två delar.

Några timmar kvar, sedan något annat.

Jag sitter i stillhet och känner det där som alltid kommer just de här dagarna. Inte stress. Inte riktigt lättnad heller. Mer som ett skifte. Som att något håller på att glida över i en annan rytm. Snart stänger jag dörren. Inte bara till arbetsdagen, utan till tempot.

Skärtorsdagen bär på något som är svårt att förklara utan att nästan viska det. Ordet kommer från att rena. Att göra rent och i berättelsen är det just det som händer. Jesus böjer sig ner och tvättar lärjungarnas fötter. Inte för att det är stort, utan för att det är nödvändigt.

Och kanske är det där jag fastnar den här morgonen. I det enkla. I det som inte syns. I det som inte får några rubriker men som ändå förändrar något. För jag tänker på hur vi ofta gör när vi går in i ledighet.

Vi springer dit, som om vi måste. Som om vi inte riktigt vågar stanna kvar i övergången.

Men det är något med just den här dagen som får mig att vilja göra tvärtom.

Att låta de där sista timmarna få vara just det de är. Inte bara något som ska klaras av, utan något som ska avslutas. På riktigt. Att säga hej då till det som varit. Inte bara lämna det bakom sig.

Det är fint att inte ta med sig allt tycker jag. Att inte bära vidare sådant som egentligen kan få stanna kvar.

Jag vet att om några timmar kommer stegen kännas annorlunda. Luften likaså. Kanske inte för att något runt omkring har förändrats – utan för att jag har gjort det.

Lite.

Och det är just där skärtorsdagen landar. Inte i det stora, utan i det lilla skiftet.

När man reser sig, stänger dörren och för första gången på länge inte känner att man måste någonstans.

För ledighet börjar inte när kalendern blir tom. Den börjar i det ögonblick du faktiskt släpper taget.