Solen, orden och den flyktiga tiden

Det är en sådan där morgon när världen lutar sig tillbaka och andas.  

Jag sitter i solen, låter värmen träffa ansiktet medan fåglarna sjunger sina eviga sånger om liv och löften. Nyss åt jag min frukost – en räkcrêpe så god att den påminde mig om varför små stunder ibland betyder mer än stora. Smaker som hör till en morgon som denna. Smaker som bär på minnen jag inte ens visste att jag saknade.

Innan dess hade timmarna glidit iväg i skrivandets rus – på det där manuset som nästan skriver sig självt nu, som om berättelsen har väntat länge nog på att få komma ut. Det finns sådana projekt ibland. De som inte kräver att man drar dem efter sig, utan som själva tar ett stadigt tag om ens hand och leder vägen. Jag vet inte vart vi är på väg riktigt, men jag följer med.

April är precis så där älskvärt som jag alltid minns den. Ljusets återkomst, dofterna från jorden som sakta vaknar, kvällarna som dröjer sig kvar. Jag märker hur jag rör mig långsammare, med större eftertanke. Som om varje andetag är en rad i en dikt jag ännu inte skrivit.

Och snart är det maj.  

Maj som alltid springer förbi som ett skratt över en sommaräng. Maj som plötsligt är här och lika plötsligt är borta. Som en gammal vän man springer på av en slump – och lika hastigt förlorar ur sikte igen.

Så jag sitter här en stund till. I solen. Med fåglarna, med smakerna, med orden.  

Och låter april vara april, så länge hon vill stanna.

---